fredag 17 juni 2016

Halvan gav mersmak

Vid starten. 

Kvällen innan snurrade jag runt hemma. Tjoade och stimmade. Jag packade, lyssnade på hög musik och fuldansade. Fredrik konstaterade att det var nybörjarnerver som vaknat.
Jag hade svårt att komma till ro i sängen och missbrukade väderappar i jakt på det bästa vädret för rundan.
Vid starten hade jag beordrat Fredrik att vi skulle placera oss sist i klungan med starttiden 7.52. Tanken på hetsiga cyklister som vill ligga och trycka en decimeter bakom mig väckte obehag. Fredrik, som cyklat många Vätternrundor, såg loppet som ett sätt att umgås. Att göra något tillsammans. Gödsla ett gemensamt intresse. Han såg inga problem med att göra mig till lags. 
Vi ställde oss sist i fållan. Jag hetsdrack en näringsgelé. Eller drack och drack. Tuggade i mig. Slajmiga som de är. Sen rullade vi iväg. Med blott 12 mil i benen och en runda på 5, 5 mil som den längsta i mitt liv, kände jag mig osäker på utgången. Jag var säker på att ta mig i mål, så länge jag inte ådrog mig några större skador. Jag var däremot osäker på hur trött jag skulle bli. Hur långt 15 mil egentligen är.

Vi susade förbi illröda vallmofält, täta skogar och slättland. Genom små byar och in på depåområden. Oftast hade jag fullt upp med att få ned blod i benen, undvika kramp i fötterna och växla handställning på styret men när jag lyfte blicken och såg det vackra trollbands jag av den ljusgröna försommarprakten.

De sista milen gick jag in i mig själv. Jag tog sikte på Fredriks trygga rygg och trampade på, trots ömma fötter. De 15 milen avverkades och när vi passerade målflaggorna och medaljen hängdes runt min hals, kom tårarna. Tårar av trötthet. Tårar över ömmande fötter i alldeles för tajta skor.
Men ännu fler tårar av stolthet. Tårar av glädje.

Jag har tränat. Jag tappade överviktskilon. Jag åt och vilade mig i form sista veckan inför mitt livs första lopp. Många cyklade Halvvättern som genrep inför stora Vätternrundan men för mig var det alldeles tillräckligt och några timmar senare började ett nytt mål att ta form i mitt huvud.


Nästa år gör vi Halvklassikern.

måndag 29 februari 2016

Jag börjar vänja mig

Klockan är 06.30 när jag öppnar den tunga porten och kliver ut i morgonluften. Stockholm börjar vakna till liv. Caféer brygger kaffe på trottoaren och bjuder kunderna en värmande filt att lägga över benen medan de sörplar varm dryck. Det är fortfarande vinter. Fodret i mina skinnhandskar börjar noppra sig efter en hel vinters användning. Jag passerar de små stolarna vid det morgonöppna caféet. Nickar mot mannen som jag möter varje morgon. Vi ler mot varandra. Nästan som om vi känner varandra. Fast vi aldrig bytt ett ord. Bakom mig hörs skyndsamma steg. Någon är sen till en lovad tid. Personen småspringer och försvinner runt hörnet. 
Vid Ica står en lastbil parkerad. Varor lämnas och hämtas. Snabba ord byts innan bilen rullar vidare mot fler butiker. 

Klockan 07.00 kliver jag in på redaktionen som aldrig sover. Nyheter flödar i tusentals. Var, när och hur? Läsa, titta, bedöma, värdera, utvärdera, besluta, guida, uppdatera, publicera. 
Klockan 17.30 kliver jag ut i Stockholmsluften igen. Tågen passerar under mina fötter. Asfalten mullrar. Jag tränger mig genom folkmassorna. Passerar glittriga Casinot. Krockar med damerna som trillar ut från teatern. Trampar nästan på madrassen i gathörnet. Den som är tiggarens. Säger förlåt. Sorry. Ställer mig i klungan av människor i väntan på grön gubbe. Klungan rör sig och jag hänger med. Som en organism i förändring tar vi oss till andra sidan och skingras där åt olika håll. Jag fortsätter genom parken. Möter ett par i armkrok. De pekar på något och skrattar i samförstånd. Min mobil plingar till. En kär hälsning väcker saknad och en plötslig känsla av ensamhet. 

Torsgatan tycks oändlig. Vinden friskar i. Lätt snöfall lägger sig på min kappa. Husen som kantar gatan sträcker sig upp mot himlen. I rummen rör sig människor. Alla med egna liv. Tänker på boken där huvudpersonen beskjuts på just Torsgatan. Funderar över författarens bild. Var det kanske just här händelsen utspelade sig i dennes huvud. 
Cyklister passerar en efter en. Reflexvästarna blinkar till. Löpare i tajta kläder springer upp i Vasaparken. Eller ned mot vattnet. Det är mörkt, men det spelar ingen roll. Restaurangerna vid markplan är inbjudande. Leende människor, levande ljus, värme. Jag trycker ned händerna i fickorna och fortsätter framåt.

Klockan 18.00 öppnar jag porten till huset. Sjunker ned i soffan. Sätter mobilen på ljudlös. Äter lite glass. Ännu en jobbdag är över. Jag börjar vänja mig vid storstadens puls. Längtar till ljusa sommarkvällar. Då äter jag glass i parken. Springer vid vattnet. Vinar med vänner. Snart är sommaren här. Snart...


fredag 22 januari 2016

Himlen runt hörnet

Jag var bara några år gammal när vi möttes. Mamma presenterade oss. "Det här är Peter". Jag minns orden. Jag minns inte vad som hände efteråt. Om stämningen var stel. Eller om han tog oss i sina armar. Med oss menar jag mig själv och min lillebror.
Jag hade en pappa. Jag fick en pappa till. Han älskade oss som sina. Han flätade mitt hår, höll min hand. Kramade mig. Hyllade mig. Ställde fram vatten och huvudvärkstabletter när jag som 16-åring kom hem onykter. Dagen efter fick jag utegångsförbud. Två månader. Åren gick och jag flyttade hemifrån. Fick egna barn. Levde mitt vuxenliv. 

Kärlekshistorien mellan mamma och Peter tog abrupt slut en höstdag 2001. Mamma dog. Chocken var total. Och inget blev som det var. Hans ögon var trötta. Ledsna. För sina barn levde han vidare. Med himlen runt hörnet. 

Varje höst, när löven sprakar, minns jag hösten då mamma försvann. Men den här hösten drömde jag om honom. Om Peter. Vaknade kallsvettig och rädd att något hänt. Jag ringde. Messade. Fick svar. Skakade bort känslan av olust. Men när 2016 precis tagit sina första stapplande steg kom samtalet.

"Anna, Peter ligger för döden. Du bör komma. Nu."

Jag satte mig på tåget. Tårarna slutade aldrig trilla. Han som varit en del av mitt snart 40-åriga liv skulle snart vara borta. 
Jag sprang in på sjukhussalen. Såg honom ligga där. En skugga av sitt forna jag. Han öppnande ögonen och såg på mig. Jag höll hans hand och hans tumme rörde sig över min. Som en sista hälsning. 

Han somnade in den natten. Vintern var kall. Himlen varm. Kvar stod fem syskon och kramade varandra. Det var så de ville ha det. Mamma och Peter. En stor familj. Stor kärlek. 

Begravningen hålls i stillhet med familj och nära vänner.




torsdag 21 januari 2016

Äntligen vågade jag

Det här med att sjunga var ju aldrig min grej. En brysk respons på mina toner dödade entusiasmen under lång tid. Struntade till och med i att sjunga i min ensamhet. När trallvänliga låtar ljöd sjöng jag tyst för mig själv. Inom mig. Så tog Ellinor med mig till Caroline af Ugglas kör. På en timme lärde jag mig ta rena toner. 

Caroline af Ugglas på scenen.


Skulle inte klassa mig själv som rädd. Snarare tvärtom. Men höjder har jag haft svårt för. Stegar, toppen på fjället, hustaket. Att flyga går rakt mot min trygghetsinstinkt. Men jag flyger ofta. Klättrar på stegar och klipper äppleträd. 

Januariresorna gick till Milano och Oslo.


Röda läppar ska du ha Anna, sa Henric och jag köpte hans produkter. Som sedan blev liggande. Inte kan jag ha så synliga läppar heller? Nästa besök i sminkbutiken var det samma sak. "Du som är så mörk kan ha riktigt röda läppar Anna." Sagt och gjort. Nu går jag all in. 

Röda läppar med produkter från Make up Store.

Känslan efter att ha trotsat sina rädslor. Stora som små. Jag skulle beskriva känslan som förnöjsam. Jag är belåten med mig själv. Jag vågar ta nya kliv. Varje dag. 



tisdag 5 januari 2016

Det här är ingen bekännelse

Årskrönikorna ploppar upp här och där. Bekännelser, nådda mål eller brustna drömmar. Sorg och glädje. Vi lär oss och lovar bättring. Vi ska välja lyckan. Vi ska nå våra träningsmål. Vi ska sålla bort sanden i våra liv och lägga fokus på guldet. 
Det är sådana vi är vi 70-talister. Vi har tid kvar att ångra och göra rätt. Stressade ältar vi våra oförrätter och berättar för världen om våra lärdomar. Gör om, gör rätt. 
Jag har varit likadan. Men mitt 2015 blev annorlunda. 

Några månader in på det nya året klev en nära vän fram i ljuset. Med en trygg hand tog han tag i mig. Tvingade mig stanna upp. Med sin klokhet lyste han upp de mörka hörnen i min virvlande själ. Jag grät. Sörjde de som försvann. Sörjde det som aldrig blev. Vi har pratat om flyktbeteende, uppmärksamhetsbehov och ego. Vi har diskuterat orsaker, konsekvenser och möjliga lösningar. Jag fick hjälp att vända ut och in på mig själv. Jag gjorde plats för nya skratt och erfarenheter. Misstag eller lyckokast spelar ingen roll. Allt ryms. Tack Fredrik!




Må mitt 2016 bli lika innehållsrikt som 2015. Då har jag levt väl. 


En ego-pic för att stilla mitt uppmärksamhetsbehov?

onsdag 23 december 2015

En annorlunda jul

Julaftonsmorgonen andas förväntan. Det nalkas kramar, krubb och klappar. Vi målar våra naglar röda, ikläder oss de juligaste outfits vi kan finna i våra garderober. Den sista maten ska förberedas. Det suckas över missade inköp och bilen går mot julöppen butik. Högtalarna vibrerar av bjällerklangsmusik sen i novemberslut.
Gästernas bilar syns vid krönet på landsvägen och snart är huset fullt av älskade människor. Det trängs vid grytor och karotter. Låt maten väl smaka. Julmustspäckade ungar kutar runt runt i sin längtan efter tomten och hans klappar. Rödmosiga vuxna hyschar och skålar i snapsdryck.

Ja, ni vet storyn. Har vi själva inte varit med om den har vi fått den riktiga julen förklarad för oss.
En riktig jul. Vad är det? Att få umgås med människor vi älskar, svarar nog många. Att äta gott och dela ut en julklapp säger andra.

För mig finns ingen riktig jul. Den dog med mamma. Istället har vi försökt skapa en riktig jul för våra barn. Med kärlek, mystik och nyfikenhet har vi byggt upp deras traditioner. En tradition som ska hålla oavsett var de är, vem de är med. Traditionen ska bo i deras hjärtan.
I år är jag inte med dem på julafton. För första gången. Det är nu vårt försök testas. Det är nu de ska klara sig utan mig och jag ska klara mig utan dem.

Julen är kärlekens tid. Ge tiggaren en slant och några minuter av din tid. Krama katten bredvid dig i soffan. Skriv ett brev till någon. Boka ett Facetime-möte. Ge din granne pepparkakor. Skänk en slant till Gula båtarna. Att ge kärlek är julfrid för mig.




Min rangliga grandekoration i Kaga.

tisdag 15 december 2015

När orden inte räcker till

Irritationen låg som ett täcke över oss i bilen på väg hem. Jag hade hämtat barnen från skolorna. De var trötta. Väl hemma splittrades vi åt olika håll. Den ena in på sitt rum. Den andra ut i köket för att rota i kylskåpet. Själv satte jag mig i fåtöljen och öppnade Facebook. Det flödade av Lajkat-klipp och delade artiklar. Det är den typen av inlägg jag oftast stannar vid och därför väljer Facebook att också låta mig se dessa uppdateringar lite oftare än andra inlägg. Men det fanns ett inlägg som skiljde sig från mängden. Många av mina vänner hade kommenterat. Inlägget innehöll en bild på en gammal vän. Hon låg på en sjukhussäng. Hon för en kamp mot cancer. Jag såg länge på bilden och funderade på vad jag skulle skriva. Jag ville skriva. Jag ville bidra med styrka. Eller ett leende. Men mina ord kändes meningslösa. Orden stannade på tangentbordet. Jag knappade fram ett hjärta. Men raderade. Det kändes för enkelt.

Det har gått ett par veckor och jag har inte kunnat sluta tänka på inlägget. Det rörde mig djupt. Fick mig att växla ned mina egna problem till minimala partiklar i jämförelse med vad du går igenom. Och även om hjärt-emojin missbrukas av många, så är det just hjärtat som säger mest. Det säger mer än tusen ord.

<3



torsdag 26 november 2015

Jag är äntligen nöjd

Livet blev huller om buller. Rutiner kastas upp i luften. Jag har vant mig att röra mig sida vid sida med kaos. Det är ok. Kaos är som vårfloden. Vild och otämjd. Kommer du för nära kaos rycks du med. Tankarna virvlar som strömmarna omkring dig. Du kämpar efter fast mark under fötterna och med en sista kraftansträngning lyckas du kanske ställa dig upp igen. Eller så räddas du av en utsträckt hand. Jag virvlar inte i kaos. Jag rör mig lika snabbt, men i min egen fåra.

Jag är stark. Mentalt och fysiskt. Jag har tränat i många år nu. Både med min fysiska kropp och med mitt sinne. Jag sätter upp mål. Ibland når jag dem. Ibland inte. Målen är min morot. Jag sätter siktet långt fram och med blicken fokuserad så börjar jag röra mig.

Men numera tillåter jag mig också att bromsa och skita i alla mål om jag känner för det en dag. Jag vet att jag är tillbaka på banan igen imorgon. Jag litar på mig själv. Jag är i grunden nöjd med mitt liv. Och det är en ynnest att få leva med den känslan.

Mina åtta (8) tips för att bli nöjd:

1. Perspektiv
Läs hur andra människor har det. Se dokumentärer. Blunda inte för verkligheten som andra lever i. Det ger dig perspektiv på din egen situation.

2. Prioritera
Vilka är viktigast? Sätt upp en lista. Mys med ungarna en hel kväll och tacka nej till en julfest.

3. Skramla tid
Schemalägg städning en timme i veckan. Den timman hjälper alla till. Tiden ni sparar kan ni lägga på sällskapsspel.

4. Naturens under
Klä dig varmt och ta dig utomhus. Trädgården, balkongen, ett öppet fönster, skogsdunge, en kal klippa... Ta med en filt, varm choklad och en bok. Andas djupt och känn livet flöda. Naturen gör under med oss.

5. Vårda sakerna
Skaffa en lättmatchad garderob. Gå upp en nivå i kvalitét. Tvätta varsamt. Lämna in skor till skomakaren. Gör uppdateringarna på dina tekniska prylar. Skydda dem. Du sparar pengar och miljön. Dessutom slipper du kuta i butiker hela tiden. Den tiden kan du lägga på någon i prio-listan.

6. Älska din nästa
Min Fredrik frågade mig: Vad kan jag göra för dig idag? Att bry sig om andra människor får oss att må bra! Testa!

7. Utmana
Gör och testa nya saker ofta. Anmäl dig till nya pass på gymmet. Prata med tiggaren. Ta en paus från sociala medier en vecka. Tält istället för hotell. Köp tanttrosor istället för string. Klä dig i färg från topp till tå. Håll tal på nästa fest. Det behöver inte vara stora saker så länge det är utmaningar för dig.

8. Se dig omkring
Vandra hem en ny väg från jobbet. Gå en annan stig i skogen. Besök nya museum. Eller varför inte beta av alla i staden? Bada i länets alla sjöar under en sommar. Sätt dig på ett café och se på människorna som går förbi.



Jag tränar i snitt 3, 5 gång per vecka. Det är jag nöjd med.

måndag 19 oktober 2015

En stund på jorden

Det har gått 14 år sen jag fick samtalet som förändrade mitt liv. 14 år sedan hon försvann. Min trygghet. Min självklara vän. Min älskade mamma.
När hösten var som vackrast anslöt hon till himlaskaran. Hon lämnade man och fem barn. Mig och mina små bröder. Vilsna möttes vi utanför sjukhuset för att ta farväl. En kulen höstkväll. Som denna. 
Jag mötte deras blickar. Vi famlade. Känslorna halkade än hit, än dit. När jag mötte de yngres blickar ville jag slå ihjäl den skyldige. Men det fanns ingen med skuld. Det fanns bara hjälplös vårdpersonal. Förvirrade över utgången. Att hon dött i deras vård. Oväntat och plötsligt. För dem liksom för oss. 

Jag kysste hennes kalla panna. Sa farväl. Lika kall som hennes hud. Timmarna, blev till dagar. Veckor blev år. Chocken ledde fram till den helande sorgen. Jag beklagade den aldrig. Den ska få finnas. Få rinna som vårflod utan fördämningar. Sorgen ebbade ut. Det grå färgades i världens alla färger. Hon lever genom mig. Genom mina bröder. Hennes godhet finns genom oss. Och måtte jag vara en lika älskvärd mor till mina som hon var till sina. Då var hennes blott 45 levda år inte till förgäves. Hennes stund på jorden.

Mamma och min son. Nyårsafton 2000. 

söndag 30 augusti 2015

När allt upphör

Vi hade precis ätit upp kräftorna när telefonen ringde. När det gick upp för mig vad som hände krympte synfältet. Allt runt omkring upphörde att existera. Det enda viktiga var att rädda mitt barn. Mitt stora barn. Sparkarna i magen 16 år tidigare, första mötet, hans hand i min, våra skogspromenader, våra lekakull-lekar, våra skratt, skämten...

Jag vakade vid hans sida. Skulle gjort allt för att rädda honom. Föra honom i trygghet. Med döden i ryggen skulle jag också satt mig på en överfull båt, krupit under taggtråd med gränsvakter i hälarna, burit honom på ryggen tills jag själv stupat.

I mitt fall räckte det med att jag lämnade över hans liv i händerna på kunnig vårdpersonal och han är nu på bättringsvägen. Mina tankar går till alla föräldrar världen över som också gör allt för att rädda livet på sina barn men som saknar hjälpande händer.

Att se sitt barn skjutas, våldtas, svälta eller torteras... Skulle du bo kvar? Eller skulle du fly? Gode Gud, låt kärleken vinna.


                                

måndag 10 augusti 2015

Kan vi inte...

Varma dagar i april kastar vi av oss kläderna och lutar oss mot en solvägg i lä. I september tar vi på oss vinterjackor, kängor och fingervantar. Då rustar vi oss för kyla och mörker.

Men kan vi inte göra annorlunda i år? Kan vi inte utnyttja höstsolens timmar? Vi tar vara på det ljus vi får. Om det så bara är ett par timmar då och då. Vi tar på oss jackan, tar med kaffekoppen och sätter oss i morgonsolen på en frostig altan. Vi riktar ansiktet mot solen, blundar och låter naturens dofter och ljud vagga vår själ till ro. Det blir en bra start på dagen.

Kan vi inte även njuta av regniga dagar? Vi skaffar regnkläder. Köper eller lånar. Sätter på oss varmt under. Struntar i sminket. Drar på oss en keps som fungerar som regnskydd mot ansiktet. Tar en termos och ger oss ut i en park. Eller en dunge. En skog. Sätter oss mot en trädstam och riktar våra ansikten mot himlen. Lyssnar på ljudet av vattendroppar som faller på löv och gräs. Eller kanske en symfoni eller ljudbok i lurarna.

Kan vi inte bara lära oss att alla dagar har något härligt att bjuda oss på? Oavsett årstid, temperatur och antal ljusa timmar. Vi passar på helt enkelt. Då kommer hösten och vintern flyga förbi och rätt vad det är sitter vi där i april och undrade var den mörka och ruggiga vintern tog vägen...


Rosé, sol och Sandhammaren.

söndag 9 augusti 2015

Whoop whoop

Jag jobbar med ord. I skriven och talad form. Jag är inget skolexempel och strävar inte efter det hos mina kollegor eller vänner heller. Men det finns en lägstanivå jag anser alla bör eftersträva. Hur du använder ordet "man". Särskrivningar. Rättstavningar. Tempus. Ja, ni vet. När det gäller det talade ordet går det trender i hur vi uttrycker oss. En vän till mig använder ordet liksom efter närapå varje mening. Men det stör mig inte. Det är hon. Liksom.
Dennis, min exman, säger azzz i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Han använder det för att förstärka en kommentar. "Äh, lägg av azzz". Ett sätt att verka lite nonchalant och ball, skulle jag tro.

Jag har säkert mina grejer för mig. Ett uttryck jag använt en del är whoop whoop. Mest som en skriven kommentarer på sociala medier. Sällan i talad form. Det har varit ett sätt för mig att understryka en sprallig glädje över något. Min vän Josefine har hatat det och sista tiden har jag mest använt det för att retas lite. Uttrycket är uttjatat. Sååå 2011.

Idag skriver Alex Schulman på Aftonbladet om sin avsky för detta uttryck och nu jäklar tar diskussionen fart. Själva upprördheten i hans text handlar om när människor publicerar självgoda inlägg på sociala medier och samtidigt använder uttrycket whoop whoop. Han anser att användare av uttrycket bör skjutas av, vilket naturligtvis nu rör upp bottenslammet på nätet.

Jag väljer att tolka texten så som jag tror känslan var vid tangentbordet. Nämligen det osmakliga i självgodheten som sociala medier svämmar över av. Men nu läggs istället fokus på ett rätt meningslöst uttryck.

Hörrö, Alex Schulman, jag tänker inte låta mig bindas och skjutas i Rålambshovsparken. Jag tar min korta lekamen och skuttar undan framsträckta armar och pistolmynningar. På väg ut från parken sträcker jag upp fingrarna i luften och säger whoop whoop. På ett retligt vis. Nänänänänäää!

Whoop whoop. En självgod bild från en njutbar dag i skärgården. 

lördag 8 augusti 2015

Lilla Anna

"Du borde ha cykelflagga på ryggen så du syns mellan butikshyllorna."

Det citatet myntade min man Dennis och barnen var inte sena med att haka på i skrattfesten som följde. Med mina 159 cm har jag stundtals svårt att nå upp. Jo, så är det. Att trängas på dansgolv i höjd med männens armhålor är sådär. Att inte nå den där sista kvargen på hyllan eller inte få fatt på galgen till den där klänningen jag vill prova, och som butikspersonalen varit så rara att hänga utom räckhåll för mig.

Men så finns det positiva sidor med min nätta längd. Jag kan bära så höga klackar jag vill utan att bli för lång. Jag blir tagen för att vara yngre än jag är. Alla ser mig ovanifrån, vilket innebär att ingen ser mina dubbelhakor (ja, de är flera). På gruppfoton hamnar jag längst fram, vilket jag inte har något emot.

Men om det är ok för dig att skämta om min längd, så är det kanske ok att skämta om hur du ser ut? Eller...? Nej. Det är inte ok. Jag får skämta om mig själv. Du får skämta om dig själv. Men vi skämtar inte på varandras bekostnad. Ok, vi säger så.


#Littleoldlady

måndag 27 juli 2015

Vi älskade och älskar

Några vet. Många anar. Andra spekulerar. De flesta av er är mänskliga. Förstår och låter det vara där. Andra sticker inte bara näsan i blöt utan doppar ned hela nyllet. Googlar mitt namn ihop med ordet skilsmässa.

Ja, det är så. Vi skiljer oss. Vi delar upp vår vardag i två. Vi älskade. Älskar än. Vi är vänner. Samtalar och stöttar. Ett år har snart gått. Vi går vidare. Inte hand i hand. Men sida vid sida. Mot nya mål. Mot ny lycka. Framför oss har vi barnen. De sipprar inte mellan. Det är vattentätt.

Det här är allt jag någonsin kommer att skriva här på bloggen om det som var och är det mest privata i mitt liv. Min familjs liv.

Så googla på, tänker jag. Det är så vi människor fungerar. Vi är nyfikna av naturen. Och om några veckor googlas kanske någon annan...



torsdag 18 juni 2015

Spotifylista till Midsommar

Klassiker, dansband, barnsligt, nostalgiskt, party och nytt. En spellista till Midsommar som passar barn och vuxna - alla med olika smak - är inte helt lätt. Men jag har påbörjat en lista som du är välkommen att följa om du vill slippa leta som jag gjort. Häpp!


Här hittar du länken!

tisdag 26 maj 2015

How you doin´?

På rygg i soffan. I min lägenhet i Stockholm. Ensam. Har varit ute på en joggingtur nere vid vattnet. Fått choklad av kollegan. Fick beröm av en annan. Pratat med några vänner. Är lycklig. Men... Saknar mina barn. Saknar det vanliga. Saknar mina gamla vänner.

Just ikväll är jag i fas 2. En del förstår vad jag menar. För er som inte gör det:

Fas 1: Livet leker. Jobbar dygnet runt. Älskar allt. Svävar på moln.
Fas 2: Depp. Det var svårare än jag trodde. Hur ska allt klaffa?
Fas 3: Jo då, jag är på gång igen. Nu fattar jag. Eller...?
Fas 4: Allt är stabilt. Jag är på banan. Nu gasar vi!

Lägg till bildtext

måndag 27 april 2015

Oslagbara människa

Kris -en -er

"Mycket svår situation, ekonomisk, själstillstånd och vändpunkt..." 

Den 13 mars förändrades mitt liv för alltid. Jag såg mitt första barn i ögonen. Själsligt bands han till mig. Ett band omöjligt att bryta. Jag skulle skydda honom till döden.

Den 24 juni, tre år senare, hände det igen. Jag knöt an till mitt andra barn på samma sätt. 

De blev en del av vårt vuxna liv. De följde oss. Anpassade sig till oss. Tultande först. Snubblade. Slirade. Vi stannade upp på familjestigen. Lät dem komma ifatt. Vände oss om och log uppmuntrande. "Upp igen. Gå vidare. Du är stark. Du kan komma så långt du vill." 

De blev självständiga. Tanken på ett liv utan dem nära gjorde ont. Första åren... Med tiden kom tanken på framtidens flytt att börja slå rot. Mitt första barn började lyfta blicken mot horisonten. Skymtade framtiden. 

Jag trodde jag skulle finnas i deras liv varje dag tills de själva valde att ta klivet över tröskeln. Istället ville livet annorlunda. Familjestigen delades och jag är en varannan vecka-mamma. Men fundamentet är starkt. Barnen är trygga. Oftast i alla fall. Mor och far vinkar åt varandra på sina egna stigar. Ibland möts stigarna och vi highfivear varandra. Alltid enade, vända mot våra barn. 

Krisen är över för den här gången. Vänder mig mot ny lycka. Ny kärlek. Nya kriser. Nya sorger. Nya skratt. Nya upplevelser. Ibland tillsammans med barnen. Ibland inte.

Gå nu vidare i livet du oslagbara människa!



onsdag 8 april 2015

Nyheterna tar aldrig ledigt

Morgon-show, LIVE, nyhetspuls, Brottscentralen och klickisar. Aftonbladet TV är min nya arbetsplats. Har gått bredvid ett par dagar. Sett på. Lyssnat in. Känt av. Skakat händer och sagt hej till oräkneliga personer.

Pulsen är hög. Nyheten dimper ned. Allt snurrar igång. Nyhetschefen dirigerar. Bildredaktören skickar foto. Live-redaktören styr upp tv-sändningen. Pushen skickas ut till mobilerna och lampan med “Sändning pågår” tänds. Allt går på ett par minuter...

Total fokus råder. Ansvariga rings in till studion. Telefonintervjuer görs. Skype-sändningar läggs in. Redaktörerna på sajten lyssnar på sändningen. Byter rubriker. Ändrar bilder. Puffar i ständig förändring. Nyheterna tar aldrig ledigt.

Aftonbladet. Min nya arbetsplats. Jag kommer inte få en lugn stund. Jag kommer inte ha tråkigt en sekund. Jag älskar det redan!

Följ oss gärna på:
www.facebook.com/aftonbladettv
www.instagram.com/aftonbladetnyheter
www.twitter.com/aftonbladetTV




Ordlista:


LIVE - en tv-sändning som sänds precis just nu. Från studio eller ute från platsen där händelsen äger rum.

Klickisar - tv-inslag eller artiklar som vi vet genererar många klick.

Push - Aftonbladets nyhets-flash som du får som notis i mobilen genom att godkänna dessa i appen.


Puffar - en bild, rubrik och ingress på Aftonbladets startsida. En puff kan vara TV, artiklar, bildspel etc.

söndag 29 mars 2015

Den som dör får se

Ett samtal vid afterwork-bordet lyfte frågan om livet efter döden. Glasklirr, uppsluppet sorl från sällskapet bredvid, doft av pommeskorgar på väg ut till borden. Vi hade skeptiker. Vi hade sökare. Vi hade troende.

Jag ser många journalister mörka sin tro på samma sätt som de mörkar vilket parti de röstar på. Men just den här kvällen öppnade vi på locket till våra privata rum. Att tro på ett liv efter döden anses av många vara ett tecken på svaghet. Något vissa tar till för att de inte orkar se sanningen i vitögat. Att allt blir svart när sista andetaget är taget.

Och som journalist ska du inte signalera svaghet. Du ska vara stark. Stå upp mot onda krafter. Våga möta upp makthavare med tuffa följdfrågor. Stå pall mot hot från samhällets bad guys. Kliva in i hetluften utan minsta tvekan.

Men hos vänner bor förtroendet. Vi kan blotta oss utan att dömas. För vi är människor som alla andra.
I samtalet om livet efter döden fanns det lika många sanningar som människor runt bordet. Sanningen i det här fallet är individuell. För sanningen är egentligen inget annat än vår personliga gissning.

Livet efter döden. Det är så vi uttrycker oss när vi pratar om det okända efter vår död. Det låter ändå rätt hoppfullt det där uttrycket. Livet efter döden. Det signalerar att det är något annat som tar vid. Den som dör får se.

onsdag 25 mars 2015

Häng med till Aftonbladet TV

Mitt första framträdande i rutan gjorde jag för 20 år sedan. Sen dess har det blivit tusentals sändningar. Nyhetsuppläsare och programledare på olika arbetsplatser.

I måndags gjorde jag mitt sista framträdande i rutan för NTM-koncernens kanaler 24Corren och 24nt. Nu bär det av till Stockholm och Aftonbladet TV. Tempo, kvällstidning, mängder av tittare, nya kollegor, nya rutiner... Jag ser fram emot det nya med spänd förväntan.

Det vore kul om ni hängde med mig! Så klipp och klistra in följande länk som snabblänk på era mobiler/datorer:






Sista dagen i TV-studion i Norrköping.

torsdag 19 mars 2015

Jag rör mig mot Stockholm

Vi föds som ett 10 000-bitarspussel. Mor och far lägger ramen. Hörnen först. Rätt och fel. I tonåren river vi upp ett hål i ramen. Smiter ut ett tag. Men vänder tillbaka. Lägger tillbaka bitarna efter oss. De hade rätt, men vi ville testa själva.
Livet går vidare. Studiedelen läggs bakom oss. Vi planerar vårt liv. Bilden av det färdiglagda pusslet finns utstakad i våra tankar. Vi köper första bilen. Blir lurade och kan lägga några bitar till i vårt livspussel. Hus köps. Barn blir till. Vi lär oss om föräldraskap. Pusslet börjar anta ett mönster. Vårt liv. Här och där har vi fyllt upp ramen. Omringade av erfarenhet. Av livet. Vi kikar oss omkring. Bilden blev inte som vi trodde. Vi har lärt oss mycket. Erfarenheterna ligger där. Och det är nu dags att vi skapar helheten. Tar stegen vi alltid velat ta.
Dansande rör vi oss över vårt pussel. Lägger bit efter bit. Ett torn med tre kronor. En port på S:t Eriksplan. En skrapa med kvällstidninglogga på. Jag lägger till Stockholm och Aftonbladet i mitt livspussel. Live-redaktör Aftonbladet TV är min titel och plats. Adrenalinet pumpar. TV i kombo med kvällstidning! Det bästa av två världar. En ny del av mitt livspussel är lagt.

Min kommande arbetsplats. Aftonbladet TV.
                    

Min kommande utsikt över takåsarna på S:t Eriksplan.

torsdag 12 mars 2015

När rädslan knackar på


"Halva livet har passerat." Så brukar mina vänner i 40-årsåldern uttrycka sig. Jag ler och säger något uppmuntrande om att det  lika gärna kan vara tio år kvar till mittilivet-strecket. Det jag inte brukar säga är att det lika gärna kan vara sista året i livet. Kanske sista dagen... Vi vet inget om vår tid på jorden.

Min dödlighet blev verklighet i tonåren. Ångesten greppade tag om mig. Svimfärdig av skräck. Min mamma höll om mig och sa att döden inte var slutet. Jag vilade i hennes övertygelse om att vi fortsatte på andra sidan. Det lugnade mig.

Sen fick jag själv barn. Tanken på att inte få se dem växa upp var lika otäck som tanken att de också ska dö en dag. Känslan var övermäktig. Kom över mig då och då. Oftast när jag såg meningslös död. En Hollywoodfilm eller en dokumentär. Utan förvarning kom tanken på det svarta. Det definitiva. När jag inte får vara med längre. Kallsvettig tvingade jag mig själv till glada tankar. Ibland stoppades jag av min man som när jag satte mig käpprätt upp i soffan förstod vart jag var på väg i tanken.
Livet är bräckligt. Olyckor, orättvisor, cancer... Men ska jag leva mitt liv rädd för att dö? Nej. Jag ska leva. Mina sinnen ska ta plats. 

Stannar upp några sekunder och ser solen gå upp över min älskade östgötaslätt. Njuter av morgonens första kaffe. Sträcker upp händerna mot skyn efter ett löppass. Drar ett djupt andetag. Håller om mina barn. Känner deras värme och hjärtslag mot min kropp. Ger dem trygghet. Leenden och kärlek. Ger min vän en komplimang och hör hennes lycka över att uppmärksammas. 
Numera har jag lärt mig att hantera rädslan. Den kommer ibland och knackar på. Men jag låter den stå utanför.

Nästa år fyller jag 40, men jag firar redan. Varje dag är en hyllning till livet.

fredag 6 mars 2015

Ett gott skratt...

...förlänger livet. Så i helgen lär jag öka på min slutgiltiga ålder med ett par år åtminstone.

Tillsammans med vänner ska jag i helgen utforska Uddevallas omgivningar.

Och tänk vilken ynnest. Att ha vänner som får mig att skratta tills jag kiknar! Hoppas de packat ned öronproppar...




torsdag 19 februari 2015

Tiden går men en del består

Blonderat hår till midjan, bombarjacka, kängor och svarta jeans. De svartmålade ögonen sökte efter lärarrummet i den nya skolan. Dörren fanns där längre fram i korridoren. Passerade ett gäng. Såg upp när jag passerade. Mötte deras blickar. Kastade håret bakåt, åt sidan. Smålog. Att byta skola hörde liksom till min barndom. Den här gången skulle vara sista gången. Bara en månad kvar av nian. Jag skulle bara överleva en månad. Vänner var jag inte intresserad av. Jag klarade mig utan. Gymnasiet hägrade.

Inne i lärarrummet presenterar jag mig för den första bästa av vuxenslag. Hej, hej. Anna Drott är mitt namn. Jag ska börja här idag. Hej, hej Anna. Välkommen. Det här är Ellinor. Vuxenpersonen pekade på en elev bakom sig.

Och där stod hon. En halvmeter längre än mig. I storblommig, stickad tröja. Ljusa jeans. Nördigt glad. Stackarn. Hon hade dragit nitlotten och tvingats att ta hand om nykomlingen.

Från den dagen är hon VIP. Special. Bästa. Min vän Ellinor. Idag på SBS Discovery. Bor i Stockholm. Tvillingmamma. Nyfiken. Sa nej till cancer. Säger ja till livet. Och snart ses vi igen.


Lägg till bildtext

onsdag 4 februari 2015

Optimist, javisst!

Jag är en gul person. En motivator. Bor i övre högra hörnet. Ni som gått ledarskapsutbildningar, gjort IDI-profiler eller andra personlighetstester vet vad det handlar om.

Som ledare är jag inspirerande. Positiv till förändring. Glädje som drivkraft.

Som mamma är jag kärleksfull men bestämd. Sprallig och intresserad.

Som vän är jag omtänksam. Ärlig och bidrar med kunskap.

Och så finns det naturligtvis en hel hoper negativa egenskaper inom den kategori människa jag mallats in i. De negativa sidorna vaknar ofta när jag möter min motpol. Min motpol heter processor. I mina ögon en skeptiker. En som ifrågasätter. En som säger nej före ja. Ett neggo helt enkelt.

Som den gula motivatorn jag är kan jag visa hänsyn. Lyssnar ett tag. Vill gärna komma överens. Även med motpolen. Och det går så länge vi har tålamod med varandra. För det är precis lika svårt för motpolen. Jag upplevs som överentusiastisk och ogenomtänkt i dennes ögon.

I mina ledarskapsutbildningar har jag fått lära mig hur jag ska bemöta min motpol (och de andra personligheterna). Jag anammar ett så kallat anpassat beteende. Ett sätt som ska smörja hjulen så att säga. Jag springer inte iväg till motpolen med blossande kinder när jag slagits av en kul idé. Jag sätter mig istället vid datorn och skriver ned idén, visionen, målet och gärna en konsekvensanalys... När jag är klar skriver jag ut mina nedskrivna ord, häftar ihop och lägger i en mapp. Jag lämnar mappen i händerna på motpolen, bestämmer en mötestid och ber motpolen läsa förslaget och anteckna sina funderingar.

Det kan låta krångligt för oss gula. Men det motpolen gör, och som vi gula måste ha hjälp med, är att de tänker ut alla fel som kan uppstå - innan de uppstår. Det kan låta neggigt, men är i själva verket  bra för verksamheten. I de kurser jag gått delas vi grovt in i fyra grupper. En arbetsgrupp bör ha representanter från alla fyra grupper för att fungera väl. Hade alla varit som jag hade vi bara sprutat idéer och skrattat men inte fått något vettigt utfört.

Det är ingen rymdforskning. Och det fungerar lika bra hemma som på arbetsplatsen. Bara en sak som kan ställa till det på hemmaplan. Då är jag inte gul. Då är jag Anna.



Lägg till bildtext

tisdag 3 februari 2015

Jag kommer tillbaka

Vaknar av att morgonsolens tidiga strålar träffar mitt ansikte. Sätter fötterna på det svala stengolvet och smyger bort till balkongdörrarna. Knäpper upp låset och drar dörrarna åt sidan och kliver ut på balkongen. Nere på gården arbetar poolskötaren. Drar långsamt sin håv genom det klara vattnet. På gräset bredvid kvittrar en fågel. På andra sidan gården sitter en spansk familj och äter tidig frukost.

Jag går tillbaka in i lägenheten. Sätter på mig träningskläder. Snörar på mig löparskorna. Drar på mig kepsen och fäster lurarna i öronen. Smyger ut från lägenheten och möter den spanska morgonen.

Öppnar gårdsgrinden och drar ett djupt andetag. Framför mig ligger havet. Längst ned i backen. Jag joggar sakta mot det stora blå. Möter nattklubbande människor som dröjt sig kvar på stranden efter stängning. Festskorna är avslitna och fötterna svalkas i vattnet. Jag joggar förbi. Får en uppmuntrande applåd. Jag gör tummen upp.

Strandpromenaden är morgonens mötesplats. En äldre herre med baguetter under armen lyfter på hatten när jag joggar förbi. Den brunbrända kvinnan rastar sin hund. Jeansklädda arbetare drar tunga vagnar över stranden. Barerna på stranden får påfyllning av drycker. Joggar förbi doften av nybryggt kaffe som serverats ett älskande par.

Jag springer förbi kön till churrosvagnen och vidare bort mot piren. Vinkar åt kioskägaren som varje morgon ställer ut stolar för kunder att sitta på. Solen stiger sakta över havet. Värmen håller solen i handen och temperaturen på den digitala termometern på promenadens sista restaurang visar 27 grader.

På piren stannar jag. Tittar ut över havet. Ödmjuk inför det stora. Lycklig att få leva och uppleva andra platser.

I sommar kommer jag tillbaka. Till mitt Spanien.




Livet.

fredag 30 januari 2015

En liten del av mig

Jag väger mina ord på våg. Formulerar mig för att hålla balansen. Skapa känsla. Utan att säga för mycket. Min blogg är personlig. Men bara en liten del av den jag är.

För en tid sen fick jag frågan av Åsa Sjöberg om att medverka i hennes nya program Åsa mittemot.  Tvekade länge. Programidén bygger på personliga intervjuer. Personliga ned till det privata. Och jag visste inte om jag ville. Tänk om mina ord inte går att balansera. Tänk om jag säger för mycket. Tänk om jag sårar någon. Gör någon besviken eller arg. Men jag sa ja.

Responsen jag fick på min medverkan i programmet Åsa mittemot har varit enorm. Jag tror jag klarade av balansen. Titta själv. Besök www.24corren.se eller www.24nt.se och klicka dig fram till programmet Åsa mittemot. Programmet är i två delar.


Bild från programmet Åsa mittemot.

söndag 18 januari 2015

Vandra ut på en Trolltunga

Drömmar. Visioner. Utmaningar. Ni vet det där vi ska göra för att känna oss levande. Uppleva lycka. En del gör upp listor. Analogt, digitalt eller mentalt. Jag samlar drömmarna i huvudet. Lagrar dem mentalt. Lägger dem i små hjärnrum. Låter dem komma fram i ljuset ibland. För att bearbetas. Knådas lite. Var sak har sin tid.
Och nu börjar det bli tid för den här drömmen. Den som min västkustvän Bella planterade hos mig. Den slog rot i sitt hjärnrum och knopparna går att skönja. I sommar blommar drömmen. För då ska jag göra det här. Vandra till Trolltunga i Norge.
Från Linköping, tänker ni? Är ni tokiga, säger jag. Nej, från en plats något närmare, tänker jag. Vem är på?


Tokiga vandrare som riskerar livet för att ta en bra bild.

Magi.

måndag 5 januari 2015

Min kärleksarmé

Fembarnsmamman kämpar med tentor och familjelogistik. Fyrbarnsmamman jobbar alla lediga timmar och har förändringar på sitt cytologprov. Tvåbarnsmamman som överlevde cancer kämpar med inre krafter. Tvåbarnsmamman vars mage nära brast tar svåra kliv mot ett nytt liv.

Exempel från min kärlekscirkel. Fyra älskade vänner. Inga ovanligt med dem. De är som alla andra. Eller nej förresten. De är såklart bättre än de flesta. De är ju mina.

När mina dagar känns tunga finns de där. Som förebilder. Som statyer omringar de mig. Blickar ut på världen åt mig. De blir mina ögon och mina öron. Deras styrka ger mig mod. De klarar det. Jag klarar det också. När lugnet lagt sig skingrar de sig sakta. Låter mig fronta världen bit för bit.

Fyra soldater i min stora kärleksarmé. Jag älskar er alla.


Lägg till bildtext

onsdag 31 december 2014

Vi möttes 2014

Skratt, tårar, glädje, sorg. Ett år bör innehålla lite av varje. Det är det som gör livet. Och runt omkring oss finns dessa människor som bidrar till att göra ditt liv lite mer innehållsrikt. Här följer ett axplock av mina möten under 2014.


I början av året mötte jag Ali. Han hjälpte mig att få vita tänder. En ny erfarenhet. Men ack så beroendeframkallande.  

Jag slutade mitt gamla jobb och började ett nytt. Jag tackades av på ett fint vis av fina människor.

I februari besökte jag Värmlandsskogarna tillsammans med goda vänner. Vi grillade bland annat korv i en kåta, berättade hemlisar, såg vargspår, pulsade i djup snö och knackade hål på isen för att hämta vatten att spola toaletten med. 

Jag lärde känna de här båda sköningarna. Adam och Madeleine. Båda bloggar. Båda är fina kollegor och panelmedlemmar i programmet Snacket går. Nu är det dessutom officiellt att Madeleine och hennes familj gör comeback i den nya säsongen av Familjen Annorlunda.

Tidigt på våren åkte jag med Josefine till Warszawa i Polen. Femstjärnigt hotell, fina samtal och shopping.

Träningen har följt med genom året. Mer om det läser du senare på Muskelgruppens blogg. Jag testade kampsport för första gången. Blodsmaksjobbigt men väldigt kul.

Jay Smith gästade programmet Stora trumman och jag passade på att plåtas ihop med honom. Lite starstruck minsann.

På tal om jobbig träning. Redaktionsledningen på Corren drog med mig på Crossfit. Min coach för passet var ingen mindre än gladiatorn Pansar. Illamående långt efter passet.

Drog med min svägerska Maria till Stockholm och Story hotell. God mat, samtal och shopping.

Fler kollegor slutade och firades av. På väg mot nya mål och utmaningar.

Mina bröder (här tre av de sex) tillhör min livsstomme. Alla med sina speciella egenskaper. Kärlek.

Mina bröder utökar familjen med små medlemmar. Fasters stoltheter.

Vi firade Benny som blev 40 år.

Familjen Malmborg välkomnade Ashwin från Indien till Sverige. Han kom snabbt att älska det svenska godiset.  

Två av mina godingar. Ventilationskanaler, stöttepelare och glädjespridare.

Några gånger under året har jag också haft förmånen och glädjen att träffa dessa båda.

Sorteringshatten från Harry Potter gästade mig tv-studion. Jag bar den på huvudet, men sorterades gjorde jag ej.

Camilla på Frisk och Fredrik Björk. Två inspirationskällor under mitt träningsår. Träningsglädje, inspiration och pepp x2.

Kära vännen Kent underhåller barnaskaran på midsommar. Han har deras fulla koncentration. Det kan bero på Sverigeperuken. Den som för övrigt varit med på alla resor vi gjort tillsammans genom åren.

Lillebror Niklas gifte sig med sin Ida.

Tripp, trapp, trull. Så kul vi haft under 2014. Så många skratt. Och fler lär det bli på nyår som vi firar tillsammans.

Det härligaste gänget + fotografen. På en strand vid Vätterns vatten. Som vuxna på kollo. Skratt, sena nätter, godis och djupa samtal.

Mina älskade, älskade barn. Dennis och mina pärlor.

På besök i Spanien med grannarna från Kaga. Goda vänner. 

Min gamla svägerska och numera nyfunna vän. Härlig. Samtalen är givande oavsett klimat. 30 grader i Spanien eller 20 minus i Tannefors. 

Dennis guddotter döptes. Här på bild med stolt storasyster.

Helen och Kent bjöd in till kräftkalas. Helen. Min goda, trogna vän. I vått och torrt. Alltid.

Madeleine fick sitt nionde barn. Och som tant Anna gillar att gosa med den lilla!

Lillebror Tom gifte sig med sin Victoria i Norge. De taggade sitt bröllop med #stigsonwed om ni vill se alla bilder från dagen och kvällen.

Jag har firat födelsedagar. Här min svägerska Marias 35-årsfest.

Jag har umgåtts med Cornelia. Systern jag aldrig fick. Här med sin lillbubbe.

Min äldsta vän. Min underbara, starka och roliga vän Ellinor. Så många timmar i telefonen. Alldeles för få möten.

Halloween i Kaga gästades av Twitter-profilerna @tirrebirre och @dxblarsson.

Min familj. Min far. Min styvmor. Så nära vi kommit. Jag älskar er.

Mot slutet av året visade Angelica vad botox kan göra för ett åldrande ansikte. Guld värt.

Det här var bara en liten, liten del av alla möten under 2014. Tack för att du har bidragit och bidrar till mitt liv. Jag hoppas på ännu fler möten och erfarenheter under 2015. Gott nytt år!