Ögonfransförlängning - före och efter

 Nu slipper jag mascara några veckor framöver. Igår gjorde Belle mina fransar jättelånga genom att förlänga dom. Jag envisades med att göra dom riktigt långa, så jag slipper lösögonfransar på fester. Det är ju en smaksak hur man vill ha det. En del vill ha naturlig look. Andra är mer vågade. Det finns till och med glitterfransar som man kan sätta fast. Jag ställde några frågor till Belle under de två timmar det tog att sätta fast dessa fransar - ett strå i taget.

Hur länge har du kunnat det här?

I ett par år snart. Jag är en rastlös person och trodde inte jag skulle klara av att sitta så koncentrerad i ett par timmar. Men jag tycker det är kul.

Vad är det du sätter fast och hur går det till?

En del fransar köper man i burk, men så finns det sådana som kallas "false mink" som är bättre och väldigt likt äkta minkhår. Sådana använder jag. Äkta mink är en del allergiska mot. Stråna, som sitter fast på en tejpremsa, sätts fast ett efter ett med ca en millimeter till hårroten. Man fäster extrastrået på ditt egna hårstrå med ett supersnabbt lim.Det är syntethår. Det finns äkta mink också, men en del är allergiska. Stråna, som sitter fast på en tejpremsa, sätts fast ett efter ett med ca en millimeter till hårroten. Man fäster extrastrået på ditt egna hårstrå med ett supersnabbt lim. 

Det gäller att vara snabb och säker på handen?

Ja, det tar två sekunder innan limmet har torkat. Men när man gjort det här så många gånger som mig så går det bra.

Vad händer om strået hamnar fel?

Då kan man använda en särskild remover som lossar strået som hamnat fel. 

Man måste blunda hela tiden, brukar folk somna?

Ja, det händer hela tiden (vilket även hände mig). 

Efter en natt med fransar kan jag säga att det är en fördel om du sover på rygg. Jag återkommer med mer utförlig utvärdering efter ett par veckor.

                  

         

Jag snokar runt

Mobil, ipad och dator. Var jag än går är jag uppkopplad. Det har jag skrivit om tidigare. Men vad jag inte skrivit om är varför jag är uppkopplad. Hur mycket jag än gillar mina följare på FB och Twitter så har jag en dold agenda.

Jag snokar. Inte på ett negativt sätt. Jag letar trender. Snackisar. Sådant som ni tycker är intressant just för dagen.
Klockan 06.00 på morgonen kollar jag nattrapporten från kvällsgänget på Corren. Där står vad som hänt under senkvällen och natten. Om det varit fel på tryckeriet eller om det ligger något intressant tips och väntar till dagen.

Sen går jag in på Twitter. Kollar om någon skrivit något till mig. Svarar. Kollar SR, TV4, Aftonbladet och andra mediekällor. Gärna via länkar i Twitter. Men jag tar också en kik (nej inte appen) på deras hemsidor, ifall de inte har Twittrat ut länkar.

Sen går jag in på Facebook där jag i högre grad hittar det allmänna snacket. Det är mer personligt än Twitter. Jag får en känsla för vilka saker ni bryr er om.

Instagram får ett besök också. Klicka i några likes och ger mig tillbaka till Twitter, där någon säkert svarat på mitt "godmorgon". Det är viktigt med artighet, även där.

När allt detta är avklarat går jag på toan.

Klockan 07.30 sitter jag på min jobbstol och kan då ha ett hundratal nya mejl. Tips och pressmeddelanden. Jag försöker gå igenom dom ett efter ett. Gör en snabb bedömning innan jag skickar mejlet vidare till en reporter som med sin expertis arbetar upp det till en nyhet som vi sen publicerar.

Flödet fortsätter under hela dagen plus våra egna idéer som kräver engagemang. Vi hjälps åt. Värderar. Prioriterar. Beslutar. Däremellan försöker jag få tid till artigheten. Ni vet. Hej, hej på Twitter och Facebook. Ni är trots allt dom som ska konsumera våra nyheter. Ni är viktiga. Det är hos er det börjar. Via flödet klockan 06.00 på morgonen. I mitt huvud, och i kollegornas huvuden. För det är likadant hos dom. En del är bara bättre på att stänga av på tider som inte är arbetstid. Det har jag inte lärt mig än.

Nu ska jag in och snoka lite på Facebook och Twitter. Ses där. Hej hej.

Stora underbara unge

                              

Han såg ut som en sköldpadda när han precis lärt sig sitta. Smal hals och ett guppande huvud längst upp. 

Som treåring älskade han att plocka blommor åt mig. Han ville gärna snacka om alla stora stenar vi gick förbi och funderade över varför änglar inte fastade i träden när de åkte upp till himlen. Han rabblade alfabetet flytande och tecknade bättre än mig. Som treåring. 

I sexårsåldern skulle han bli kock eller jobba på Tekniska verken. Hockeyn som han spelat sen samma ålder har aldrig tagit tag i honom. 

Han har alltid haft lätt för skolan. I sjuan ville han börja NO-profil på Berzan. Han kom in.

Under alla år har han visat förmågan att ta ansvar för sina egna beslut och engagerat sig precis så mycket i skolan att han fått bästa resultat. 

Men nu händer något. Han växer. Axlarna breddas. Musklerna börjar synas. Mörka fjun på överläppen. Och han har växt om mig. Det är ju i sig ingen bedrift... Men han genomgår en förvandling på många sätt. 

Det är inte längre jag som stoppar om honom och säger godnatt. Det är han som kommer in till mig och kramar om och säger godnatt. Redan när jag hör honom i trappan så drar jag upp täcket till hakan. Han blir besvärad av att se mina bara bröst. Han uppfattar alla sexuella antydningar i skämt och tycker jag är extremt pinsam. 

En vän med äldre barn garvade åt mig när jag sa att vi fortfarande har en bra relation, den här killen och jag. "Du har ingen aning. Det har inte börjat än. Fester, sena kvällar, utbrott. Men var lugn. Han kommer tillbaka, men kanske inte förrän i 18-årsåldern", sa vännen. 

Men jag kontrar. Jag tror inte alla tonåringar följer mallen. Min 14-åring kommer fortfarande in till mamma på kvällen och kramar om och säger godnatt. Ha! Så kommer det alltid vara. Jag vill det. Gode Gud väx inte ifrån mig unge.

Inga jävla smileys

Smileys, utropstecken, hjärtan, hm, mmm, hihi och haha. Alla används för att sätta an en stämning i det meddelande du författar - oavsett om det är Facebook eller i ett sms.

Men de används inte av alla. För ska vi vara ärliga så är det inte korrekt att göra så. I början kunde jag i ren irritation ta bort någon från mitt flöde om personen i fråga hade ett meddelande likt detta.

Åååååååååå, va ja äääälskar första kaffe tåren!!!!!! <3 <3 <3 <3

Inte nog med att personen särskriver och har diagnostiseras som vokalmissbrukare. Personen avslutar dessutom med en massa utropstecken och hjärtan. Jeez.

Jag var anti-smiley. 

Men min irritation är som bortblåst. Det finns andra saker som kräver mitt engagemang mer än detta. Och om sanningen ska fram. Det finns ju ingen som tvivlar på en sådan persons sinnesstämning. Tänk om det istället hade stått:

Jag älskar första kaffetåren. 

Visst känns det lite konstigt? Ironi? Menar personen allvar? Älskar personen verkligen kaffetåren? Det är svårt att ana sinnesstämningen i ett sådant kort meddelande. 

Det är inte helt ovanligt att du hittar den sistnämnda statusraden hos en skolad medelålders person som nyligen skaffat konto på Facebook. Eller har jag fel?

Numera använder jag själv smileys, utropstecken och haha:anden i mina meddelanden. Men i lagom dos. Vi landar alltid där. I ordet lagom.

Jag älskar första kaffetåren! :)

SOF 2013

Trotsade en hemsk huvudvärk, tog med mig tösen och hennes polare till stan för att kolla på SOF-kortegen inne i stan. Det var ett smart drag. Orkestertonerna dunkade i takt med mitt huvud. Men kidsen fick i alla fall kika på kortegen. Här kommer några bilder.
Lite kort kortege tyckte jag nog. Vissa studenter klart engagerade. Andra satt mest och såg uttråkade ut på vagnarna. Men underhållande är det.

En glad trumslagare. 

Kunglig vink.

Vatten i flaskan?

Blåsvärk i läpparna?

Kidsen var nyfikna.

Åhej.

Släpp mobilen kärring

Jag är social. Vill hänga med. Mitt jobb kräver det. Ja, kräver. Dessutom ogillar jag att inte ha koll. Jag lever således i mobilens beroendeframkallande land. Jag erkänner.

Hej, jag heter Anna och jag är mobiljunkie.

Eller mobiljunkie är kanske fel ord. Jag älskar ipads också. Och datorer. Gärna mac. PC är klumpiga. Jag vill ha finess. Älskar den glansiga ytan på en ny mobil. Smeker bort sminkrester och pekar försiktigt på den.
Laddar ned små appar. Några spel. Några filöverföringsappar. Planeringsappar. Fotoappar. Organiserar mitt liv i kalendrar och loggar in i varenda sociala media som finns.

Instagram
Facebook
Twitter
Vine
Google+

Hej, hej. Här är jag. Syns jag? Tar lite egopics och hoppas på många likes. Hey, får man inga komplimanger av sin man längre så...(överdrift är kanske bäst att tillägga för husfridens skull).

Men kasta inte sten i glashus. Vi är många med samma beroende. Kanske inte fullblodsjunkies, men lite  småberoende. Smyger ut i hallen och kikar på mobilen som du lämnat i jackfickan under fikat hos mormor. Under middagen förvarar du mobilen i väskan, och medan du låtsas leta efter något viktigt, klickar du upp låset och kikar. Jag har sett dig.
En junkie känner igen en annan. Vi känner igen tecknen. När våra ögon möts så ler du skamset. Du sa nämligen nyss att det var jag som var beroende.

Men jag har erkänt mitt beroende. Jag har kommit en bit på väg i mitt 12-stegsprogram. Men jag kommer aldrig lägga ifrån mig mobilen, den är fastvuxen. Via jobb och sociala kontakter...

Men... Jag lovar att försöka. Vi landar alltid i ordet lagom. Lagom är bäst.

40's

40-årsfesterna avlöser varandra. Den gångna helgen firade vi min gamla vän och kollega Fredrik. 

Jag konstaterade att det är 18 år sedan vi träffades första gången. Då jobbade han är radio FM och jag kom dit som praktikant direkt. Mycket vatten under broar...tiden går...jalla jalla. 

Om två år och tio månader är det min tur. Lång tid tills dess. Jättelång tid. 

Personligheten är hemligheten

När jag var liten. Jag menar riktigt liten. Då var jag ett sött barn. Mörkögd, mörkt hår. På dagis pussade pojkarna gärna på mig. På skolgården i ettan frågade dom chans på mig. En kille som kallades Ocka. Jag vet. Hur töntigt var inte det smeknamnet. Jaja. Han gick i trean och frågade chans. Det var lite hett att som etta vara ihop med en trea. Ni vet själva. Ja, det gick på räls. 

Men sen ballade det ur. Jag fick mens och kom in i puberteten. Bland de första i klassen. Brösten kom. Höfterna bredde ut sig och jag kände mig som en heffaklump. Jag gick upp en del i vikt och självförtroendet störtdök. 

Under hela mellanstadiet gömde jag mig i stora kläder, sket i att använda smink - trots att många började med det, noppade inga ögonbryn och pratade bara med mina närmaste vänner. På skoldiscot ställde jag mig på sidan och iakttog. Nynnade en gång på "The Look" med Roxette och fick av en kille höra att jag minsann inte hade "the look". Det gjorde ont i mitt 11-åriga hjärta. 

I tre år betraktade jag de andras spel. Jag lärde mig mycket. Kanske var det där jag lade grunden till min förmåga att avläsa människor. Drickandes läsk med sugrör tittade jag på hur flickor mötte pojkar. Hur pojkar regagerade på flickornas kroppsspåk. Hur flickorna agerade på en komplimang. Hur händerna rörde sig. Hur kropparna dansade runt varandra. På den tiden mycket oskyldigt och stapplande. 

På högstadiet bytte jag stad och skola. Hamnade i Finspång i åttonde klass. Nya människor. Chans att släppa fram den riktiga Anna. Bytte klädstil. Jeans, kängor och bomberjacka. Eller heter det bombarjacka? Skitsamma. Tappade i vikt. Sparade ut håret till midjelängd. Började noppa ögonbrynen. Penslade på mascara. Och helt plötsligt var jag poppis igen. Hängde på torget med coola killar. Åkte bak på moppar. Stannade vid sjön. Kysstes. Åkte tillbaka till de andra. Besökte andra skolor. Skolkade. Började dricka alkohol. Kompisar tjatade på mig att börja röka. Jag sa nej. Grupptrycket rörde mig inte. Jag var bestämd. Äldre killar uppvaktade mig, på sitt testosteronstinna vis. Jag läste all fakta jag kom över om män och deras beteenden. Jag tänkte bli expert på ämnet. Jag hade cyniskt konstaterat, trots min ringa ålder, att utseendet var viktigast. 

Efter ett år på den lilla orten gick flyttlasset till Linköping. Jag var redo för nya utmaningar. In på Katedralskolan med mitt blekta hår. Killarna var annorlunda. Avvaktande. Jag backade tillbaka. Började på nytt att iaktta. Färgade tillbaka håret till mitt mörka ursprung. Jag var på nytt en nobody. Började gymnasiet. Träffade nya människor, nya tjejer, nya killar. Jag kände mig osäker till en början. Men efter en tid slappande jag av. Flyttade hemifrån. Glädjen kom tillbaka. Började intressera mig för mode. Köpte nya kläder. Tajta kläder. Lät håret växa. Leendet växte sig bredare. Och då. I baksätet på en amerikanare tog han min hand. Min första riktiga pojkvän. Allt jag läst i Veckorevyn och facklitteratur om hur män fungerar testade jag på honom. Det varade i några månader. 

Jag hängde mycket ute på krogen. Trixade med blickar och kroppspråk. Uppvaktades av många. Levde på det. Närdes av komplimanger. Men visste att det bara var yta. De gillade mig bara för att jag var smal, långhårig och sminkad. 

Runt studenttiden blev jag kär. Han envisades med att ge mig komplimanger om min personlighet. Att jag var charmig. Att jag var snäll. Att jag var omtänksam. En jävel på att baka. Laga mat. En ny tanke tog form. Är personligheten nyckeln till framgång? Var min personlighet något som stack ut? Ja, många sa det. Men jag hade aldrig lyssnat på dom. Jag hade hållit fast i min barndoms tes om att det var utseendet som var viktigast. 

Sakta började jag tro honom. Jag bytte veckotidningarnas artiklar om hur man attraherar män på bästa sätt, vilka erogena zoner de har och vad han egentligen menar när han pratar. Jag läste istället böcker om personliga framgångar. Jag satte upp mål. Byggde upp mig från grunden. Det kallas nog att bli vuxen. Även om många aldrig kommer dit under en hel livstid. 

Hur som helst. Relationen sprack. Jag träffade Dennis. Jag skaffade barn. Jag köpte hus. Jag gifte mig. Jag fyller 40 om drygt två år. Om jag idag lever som jag lär? Nej. Men hey. Jag har i alla fall lärt mig livets viktigaste läxa. Utseendet har inte ett skit med framgång att göra. Jobba på din personlighet. Det är hemligheten. Sen är det ingen nackdel att du är hel, ren och hälsosam. 

Tack för mig. 

Då var det dags

Lite mindre kolhydrater och mer träning ska göra Anna lite piggare är tanken. Morgondagens matlådor. En till lunch och en till middag. Woop, woop!

Bikinimode 2013

Träden har inte ens blivit gröna, men det är knappt två månader till midsommar, och snart tar alla bra bikinis slut. Möjligen kan man hitta en i stl S, men se det går inte att kränga på denna kropp. I år verkar det vara mycket mer färger, blandade mönster och neonigt. Men sen hittar man ju klassikerna i svart, marint och enfärgat också. Dessa fastnade jag för. Vilken är snyggast?

Snyggt när man är brun - Nelly.com

Som hetast 2011, men snygg ändå - Nelly.com

Klassisk trekants-BH. Lite knepigt för storbystade - Nelly.com

Lite trist, men en skitbra BH för mig - Nelly.com

Bikiniöverdel i "Sailor-look". Från MQ.se

Gillar militirgrönt. Det passar mig. Från Lindex.se

Aprikost är också snyggt på en brun kropp. Bra modell på BH:n - Lindex.se

En vit bikini. Snyggt. Tills man sätter sig i sanden - Nelly.com

På en morgonpromenad

Vädret växlar sannerligen. Sen vår visar sig bara ibland. Tittar in och hälsar på, för att sen försvinna iväg som en avlöning. I söndags fyllde jag på med D-vitamin under en morgonpromenad från mitt hem och till badplatsen ett par kilometer härifrån.
När temperaturen i luften och vattnet är högre så brukar jag ta ett dopp i sjön, innan jag beger mig hemåt. Men det dröjer nog en eller ett par månader innan det går. Än är det vinter kvar, säger mor.

Humanistdygnet i Linköping

Linköpings universitet i samarbete med Östergötlands museum, Linköpings kommun och Östgöta Correspondenten anordnar Humanistdygnet tillsammans. I år var temat "lek". Och på vip-kvällen i fredags var det riktigt lekfullt och trevligt. God mingeltallrik och trevligt sällskap med Therese.

Loop hair

Har testat en hårförlängningsmetod som inte ska slita lika mycket på håret som vaxfästen. Dessa fästen kläms fast på det egna håret och det finns också en risk att de inte sitter lika bra som vax. Jag testar och utvärderar. Än så länge sitter håret där det ska. Och shit vad långhårig jag blev. Du kan se mer på Belles FB-sida. 

Vit chokladkräm med passionsfrukt och blåbär

100 g vit choklad

skal från 1 lime

3 äggulor

lite socker

2 dl grädde

passionsfrukt

blåbär

Smält chokladen. Vispa äggulor och socker pösigt. Häll i limeskalet. Vispa grädden i en annan bunke. Rör ned chokladen i äggsmeten. Häll sedan ned ägg- och chokladsmeten i grädden. Ta lite i taget. Rör om. Häll upp i glas. Låt stelna. Garnera med frukt och/eller bär. 

Höga temperaturer, bara ben

Den här veckan kommer vårtemperaturerna till oss. Över 15 grader kan vi vänta oss flera av veckans dagar. Kanske smyger temperaturen upp mot 20 grader. Om prognoserna håller. Men tror ni vi kommer få se några bara ben och sandaler? Nej, jag tror inte det. För vi lite knäppa. 

När det är midsommarafton och 15 grader skuttar vi runt stången i våra spetsklänningar och skor med öppna tår, men när vi har den värmen på våren så sticker vi försiktigt ut näsan genom dörren och känner på luften först. Som om vi inte riktigt vågar lita på att det är sant. Efter ett halvårs vinter (ja, det är så jag upplever det) smyger vi oss ut och letar upp en solvarm vägg att luta oss mot. Sakta bekantar vi oss med solen igen. Tittar upp på den lite med förebrående blick och tänker "vart har du hållit hus, jäkla sol". Men vi är förlåtande och det dröjer inte många dagar förrän Mr sol har charmat av oss brallorna igen. Men det dröjer några dagar till. Först måste vi tina upp. 

Tatueringsinspiration

En blir ofta flera. Det stämmer. Jag är sugen på att fylla på min underarm som jag redan påbörjat. Letar på Instagram efter inspiration - vilket förresten är bästa stället att hitta bilder på tatueringar nu för tiden. Sen är det ju att föredra att hitta en tatuerare som tecknar din bild själv för att du ska bli unik med din kroppskonst, men inspiration kan man ju leta efter på nätet och på andra kroppar. Dessa har jag fastnat för:

Fågeln placerad på underarmen kan bli fint. 

Eller så börjar det där med röda rosor komma tillbaka verkar det som. Snyggt med färg. 

Mönster på det här sättet är kvinnligt. Men jag tror inte jag vill ha det på armen.

En blomma i svart/vitt. Kanske lägga in lite röda toner...

Eller nåt liknande...

Ett lätt sotat landskap.

Enkla är ibland finast. 

Rosor utan färg.

Eller varför inte en hel korsett? Nej, men rosorna på höfterna, eller mönstret över skuldrorna är fina.