Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Simma i Vansbro

Jag hade inga förväntningar på hur Vansbro skulle gå. En del tycker det är tufft medan andra hävdar att det är den enklaste delen i en klassiker. Vi skulle simma 500 meter medströms och 1 000 meter motströms. Alltså halv-simmet. Vattentemperaturen låg och pendlade mellan 16-17 grader.

Väl i vattnet tänkte jag inte ens på kylan. Jag brydde mig heller inte om djupet, gäddor eller strömmar. Omgivningarna är vackra. Människorna på strandkanterna hejar. Vattnet kändes snällt mot kroppen och jag simmade i mål på ca 50 minuter.

Mina tips till er som ska simma för första gången:

Simma med våtdräkt någon eller några gånger innan. Det är annorlunda mot att simma utan. Köp inte för mycket prylar. Jag köpte neoprenstrumpor och handskar - som jag inte alls behövde pga 17 grader i vattnet. Jag hade också köpt näsklämma och simglasögon - som jag inte heller använde. Jag simmar ju bröstsim och fick inga problem med stänk eller kallsupar. Parkera gärna i närheten av målgången - och gå till starten (va…
Nya inlägg

Blåklint i isbit

På fälten runt vårt hus växer raps och lin. Rapsens gula färg har sedan länge försvunnit och linens blå kronblad yr runt i vinden. Men i dikeskanten växer vår landskapsblomma Blåklint. Den står i full blom och då får man passa på. Jag gör isbitar på löpande band. Till bröllopet. Ja, vi ska gifta oss!





Halvvasan som nybörjare

Jag har aldrig åkt längdskidor. Inte förrän den här säsongen. Målet var att staka mig runt sträckan gånger tre innan loppet. Det är ju rådet man får när man ska åka motionslopp. Halvvasan är 4, 5 mil och jag konstaterade att jag egentligen skulle behöva ha 15 mil i benen innan jag ställer mig i startfållan. Jag har fått goda råd längs vägen. Henrik och Linda fanns där och rådde mig till fokuserad träning. Kollegor, vänner och bekanta som gjort samma lopp kom med goda råd kring utrustning och klädval. Mina teamkamrater har peppat mig i vår Facebook-grupp och på de träningspass vi fått till gemensamt. Jag har vinglat fram i spåren. Stillastående ramlat när glidvallan tagit bra. Ramlat i nedförsbackar. Fått blodsmak i munnen i uppförsbackarna. Kämpat med rädslan att kasta mig ut i en nedförsbacke som slutar i en sväng. Att proffsigt skatea med ena skidan i en kurva för att enkelt svänga är skitsvårt och inget jag hanterar. Inte på långa vägar.  Några 15 mil har jag inte fått till men im…

Min nya vy

Sorlet från fikarummet på våningen nedanför når upp till kontoret där jag sitter. Glada röster, skratt och porslinsskrammel från det lilla pentryt.  Jag vänder blicken mot fönstret och ser Mjärdevi Science Park torna upp sig bakom de vinterkala träden. Snart kan jag lägga den första veckan på mitt nya jobb till handlingarna. Jag är samordnare för studentwebben på LiU.  Första dagen vandrade jag runt på universitetsområdet. Jag fick lära om Terra, Origo och tipsades om de bästa lunchrestaurangerna. Jag gick höra om sköna studentaktiviteter, om Campusbussen som forslar studenter och personal mellan Linköping och Norrköping, nya webben som snart lanseras och hämtade ut mitt LiU-kort. Jag hejade på grabbar vid bilpoolen, samtalade med kvinnor på tryckeriet och stötte på mängder av studenter.  En del är klädda i sina dräkter. De flesta i vanliga kläder. De är här för att bli någon. För att bygga sin kunskapsbank och förbereda sig för yrkeslivet.  Jag har redan gjort många år inom yrkesliv…

Kärlek i Paris

Nya tider väntar. Rensar min dator. Tittar på sommarens bilder. Hittar den här bilden och stannar upp. Vi står högst upp i Eiffeltornet men det är inte det som får mig att hejda mig. Nej, det är uttrycken i våra ansikten.
För ett par år sedan gav vi oss ut i ett känslokrig. Vi höll varandra i händerna och strävade framåt. Vi föll ihop men reste oss.
I somras reste vi tillsammans i nybildade familjer och uttrycken ni ser i våra ansikten är lycka. Vi klarade oss. Tillsammans är vi starka.

Höstens viktigaste uppdrag?

Sommaren har varit stark. Uthålligt kämpar den vidare och motar hösten framför sig. Men tillslut falnar dess styrka. Ger efter för mörker och kyla. Och nordborna äntrar vinterdvalan. Sommarens grillkvällar byts ut mot öppenspis-mys. Slatten rosévin hälls ut. Eller dricks skamset upp i all hast. Det är ju synd att låta dropparna förspillas. Nu fylls glasen med det mustigt röda. Vi lagar grytor. Långkok som fyller huset med doft av kryddpeppar och lagerblad. Tunna sommarlinnen byts mot tjockstickade koftor. Som matchas med stickade halsdukar. Och stickade sockor. Och stickade mössor. Och stickade vantar. Det är tid för eftertanke. Låta sommarens virvlande minnen sjunka in. Göra plats för nya. Välkomna hösten. Omfamna dess färger och klara luft.
Även dess duggiga dagar. Det finns tid att lära känna en ny vän. Läsa en bok i en obekant genre. Upptäcka nya promenadvägar. Baka bröd. Eller varför inte lära dig något grundläggande? Att slå en riktig bea som du kan ersätta Lomanders med nästa …

Halvan gav mersmak

Kvällen innan snurrade jag runt hemma. Tjoade och stimmade. Jag packade, lyssnade på hög musik och fuldansade. Fredrik konstaterade att det var nybörjarnerver som vaknat. Jag hade svårt att komma till ro i sängen och missbrukade väderappar i jakt på det bästa vädret för rundan. Vid starten hade jag beordrat Fredrik att vi skulle placera oss sist i klungan med starttiden 7.52. Tanken på hetsiga cyklister som vill ligga och trycka en decimeter bakom mig väckte obehag. Fredrik, som cyklat många Vätternrundor, såg loppet som ett sätt att umgås. Att göra något tillsammans. Gödsla ett gemensamt intresse. Han såg inga problem med att göra mig till lags.  Vi ställde oss sist i fållan. Jag hetsdrack en näringsgelé. Eller drack och drack. Tuggade i mig. Slajmiga som de är. Sen rullade vi iväg. Med blott 12 mil i benen och en runda på 5, 5 mil som den längsta i mitt liv, kände jag mig osäker på utgången. Jag var säker på att ta mig i mål, så länge jag inte ådrog mig några större skador. Jag var d…