Fortsätt till huvudinnehåll

76 kg

Det är förskräckligt. Hur 17 gick det så här? Jo, med godsaker, vin och för lite träning. Nu är det naturligtvis ett par kilo vätska, men hallå... Jag är besviken på mig själv. Jag är som en missbrukare. När jag väl unnar mig så kan jag inte sluta. Det går aldrig att äta med måtta. När jag svullat i mig en godispåse kan jag sen öppna en påse ostbågar och toppa det med lite coca cola.

Nej, det här går inte. Jag gav mig ut på en långpromenad. Dryga milen knallade jag. Det är ju trots allt träningen som jag måste komma igång med ordentligt igen. När jag hade en PT så kunde jag inte smita. Nu när jag kör själv är det lätt att boka av passet om något annat lockar. Och det går inte bara att småfjösa med någon timme här och där. Det måste bli rutin på skiten igen. Då, och bara då kan jag unna mig godsaker.

Varje dag kommer jag bokföra min vikt här på bloggen. Jag vet att det finns motståndare till att väga sig varje dag. Men jag måste ha koll på hur kroppen svarar. Jag kommer också mäta byst, midja och stuss. Dom måtten kommer jag att registrera en gång i veckan. Imorgon kommer startmåtten.

Here we go again.




Kommentarer

  1. Jag tror man måste ha perioder när man skiter i vikten och bara njuter. Jag gör så, brukar speciellt vara jul och påsk. Sen i maj går jag igång och försöker äta bättre och röra mig. Eller juni är det nog när jag tänker efter...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det håller jag med om. Det har varit skönt att strunta i allt vad vikten heter. Men nu är det fokus igen. :)

      Radera
  2. Jag är också en av och på människa. Aningen är jag på, tränar, äter rätt och är "ordentlig". Sen räcker det att jag "fuskar" minsta lilla och så köps det 1-kilos påsar med godis (till mig själv!), smygäter till och med. Dessutom har jag under dessa "av-perioder" en miljoooon olika ursäkter att inte röra på mig.

    Jag hejar på dig!!!

    (Fast jag tycker du ser fantastisk ut på dina bilder, inte alls i behov av att gå ner i vikt. Men det är ju bara en själv så känner bäst.)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så jag är inte ensam med andra ord. O tack för komplimangen! :)

      Radera
  3. Tyvärr är det där med vikten färskvara. Bara att kämpa på. Jag stramar upp denna vecka med efter några veckor med mer utrymme för festligheter och annat. Snart sommar alltså FOKUS!!!

    SvaraRadera
  4. Du är jätte o-ensam om "dumvikten" som vägrar ge med sig,
    Visst - jag äter inte helt rätt, dock inte helt galet heller, men med tanke på hur jag faktiskt inte smiter undan från mina träningspass tycker jag att jag borde se resultat på vågen, men just nu står det still. *suck*
    Nu går jag dessutom in i en intensiv period på 2-3 veckor där jag inte kommer ha tid att träna (och jag menar verkligen inte tid - jobbet kommer vara prio ett - drygt 12-14 timmar om dagen)
    Men allt har sin tid, i sommar har jag min tid, får träna i juni/juli/augusti, man hinner få resultat då med - det viktiga är att aldrig ge upp och komma ihåg att man mår bättre av att träna, hjärta och lungor och sånt...

    SvaraRadera
  5. Du är klok. Hoppas du ändå får se lite resultat under de här hektiska veckorna!

    SvaraRadera
  6. Ack ja, som jag känner igen mej! Självklart ska livet njutas...tyvärr i måttliga doser, kanske tur att jag börjar jobba igen i morrn, fokus var det ja!! Ska försöka bli peppad av dej! :) Go Go Go!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, du har ju varit ledig ett tag och då är det ju helt rätt att njuta och tänka bort alla måsten! Vi kör igen!

      Radera
  7. Du är inte ensam, Anna. Här är en till som är på eller av. Antingen eller. Aldrig bara lagom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt att höra att jag inte är ensam. Men ack så synd att fler ska behöva ha det så här.

      Radera
    2. Jag tror lite handlar om att sätta sig själv i första rummet. Att våga säga nej till allt som bjuds för att JAG vill må bra. För bra mår jag ju inte när jag stoppar i mig allt det där utan att tänka mig för. Medans jag viktminskade så var jag hemma en lördag ensam. Vansinnigt sugen gick jag igenom skåpen. Hittade ostkrokar. Du vet så där vansinnigt goda så det bara inte går att ta en. Jag äter tills påsen är slut. Men inte denna gång. För nu tänkte jag efter före och insåg att jag mest var sugen för att jag var uttråkad och less. Så jag gick fram till sopkorgen och hällde ut ostkrokarna och sa högt för mig själv (eftersom jag ändå var ensam hemma) "Jag väljer att unna mig det här för jag vill må bra." Sen tog jag en PW och njöt av den friska luften. Kanske låter fånigt men där blev det en vändpunkt och numera är inte gångerna som jag går bananas och ballar ur lika många som innan. Visst äter jag fel och förmycket ibland men inte lika ofta och länge.

      Kram!

      Radera
  8. Inför lite vardagsmotion. Cykla till jobbet. Ta trapporna istället för hissen. Gå till mataffären. Faktiskt är vardagsmotionen underskattad! Stor kram

    SvaraRadera
  9. Jag förstår känslan! Jag fungerar likadant som du, kan inte begränsa mitt intag av sötsaker. I vissa fall kanske, men oftast inte. Det var inte förrän jag läste Sockerbomben av Bitten Jonsson som jag förstod hur det hängde ihop. Om du läser den boken kommer du förstå varför du inte kan begränsa dig, att det inte handlar om karaktär utan en biokemisk obalans i hjärnan. Vissa föds med en sådan obalans och det är de som kan utveckla beroende och missbruk. Alla beroenden är egentligen en och samma sjukdom. Det går inte heller att tänka att man kan unna sig för att man tränar mer, det är tyvärr inte hållbart i längden. Fortsätter man att ge hjärnan det den vill ha kommer den bara vill ha mer och mer..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra kommentar Dessi. Jag ska genast ge mig iväg till bibblan och låna Sockerbomben.

      Radera
    2. Kul! Jättebra start! :)

      Radera
  10. Voj helvete..min våg står på 77 kg så jag har lite panik inför sommaren, 10 kg bort! Men jag kör stenhårt med att öka motionen, kan knappt ta mig ur sängen och sen äter jag tonfisk och ris varje lunch och är äckligt hälsosam på veckorna.
    Då helgen kommer glömmer jag allt och förstör hela veckans ansträngningar genom att äta och dricka gott..
    Sweet lord...det är det som kallas att leva va?

    //Veronnes

    SvaraRadera
    Svar
    1. Japp. Det är livet...ack ack ack. ;)

      Radera
  11. Du är grym anna och ja hejjar på dej!
    jag ska börja igen så fort lilla bebisen ploppat ut :)
    Hoppas ni mår bra! De va länge sen :)
    Kram Carola Pettersson

    SvaraRadera
  12. JA! en liten tjeja som ska heta Naima! Kul va? haha.... lika bra o köra....
    kram

    SvaraRadera
  13. Ja... Suck... Jag har inget att skriva. Bara att jag vet hur det känns och att jag är ännu värre än dig eftersom jag aldrig rycker upp mig och tar tag i mig själv o min vikt...

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Spöket på Husby säteri

En redig människa tror inte på spöken. Och jag är en redig människa. Men jag tror nog på spöken trots allt. Jag har liksom många andra förklarat udda händelser med att det är hjärnan eller omgivningen som spelat mig ett spratt. Men sen händer det där som är så udda att det inte går att förklara.
I dagarna två har jag vistats på det här slottet...


Det heter Husby säteri och ligger i slutet på en grusväg du svänger av på efter att du passerat Mogata. Vid slätbakens strand. I den östgötska skärgården. Varje sommar har jag passerat godset på min väg till mina somrars paradis i Bottna, som också ligger vid vattnet. Ett par mil från säteriet.
Här sägs det spöka.

Godsherren som här sitter i ett samtal med Correns fotochef berättade om hur han och hans fru köpte hela rasket för ett par år sedan. "Det går bra nu", tänkte jag när han sa det...

Hur som helst. Huset byggdes upp efter en brand på 1700-talet. Och alla säger att det spökar. Godsherren ville varken neka eller spä på ryktena…

Ögonbrynsfärg - hemma

Testade något jag bara tidigare bara gjort på salong. Må det bära eller brista, tänkte jag. Vad är det värsta som kan hända? Lite färg på huden utanför? Förpackningen jag köpte (Depend, 99 kronor) har jag blivit rekommenderad av andra. Jag har inget att jämföra med så jag följde deras råd.


Och så här gick det till:


Steg 1 - Titta på innehållet i förpackningen. En blandskål, en pensel, en pinne att röra med, en färgtub och en flaska med skitstarkt medel + ett larm. 
Steg 2 - Kläm ut en sträng färg från tuben, ca 2 cm. Blanda med tio droppar skitstarkt medel. Rör tills det inte är några klumpar kvar.
Steg 3 - Pensla på. Ta det lite vackert med färg på huden. Det mesta går bort, men har du otur... Pensla runt hela hårstrået. Upp och ned, fram och tillbaka. 
Steg 4 - Stå lite ledigt och vänta på att det ska bli klart. Mellan 5-15 minuter beroende på hur kraftig färg man vill ha.
Steg 5 - Torka bort med torr bomullspad. Torka en gång till med blöt pad. Sen är det klart. 


Och så här blev de…

Whoop whoop

Jag jobbar med ord. I skriven och talad form. Jag är inget skolexempel och strävar inte efter det hos mina kollegor eller vänner heller. Men det finns en lägstanivå jag anser alla bör eftersträva. Hur du använder ordet "man". Särskrivningar. Rättstavningar. Tempus. Ja, ni vet. När det gäller det talade ordet går det trender i hur vi uttrycker oss. En vän till mig använder ordet liksom efter närapå varje mening. Men det stör mig inte. Det är hon. Liksom.
Dennis, min exman, säger azzz i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Han använder det för att förstärka en kommentar. "Äh, lägg av azzz". Ett sätt att verka lite nonchalant och ball, skulle jag tro.

Jag har säkert mina grejer för mig. Ett uttryck jag använt en del är whoop whoop. Mest som en skriven kommentarer på sociala medier. Sällan i talad form. Det har varit ett sätt för mig att understryka en sprallig glädje över något. Min vän Josefine har hatat det och sista tiden har jag mest använt det för att retas lite…