Fortsätt till huvudinnehåll

Livet efter barnen


                               

Vi träffades för drygt 15 år sen. Vi har snart levt med varandra lika länge som vi levt med våra föräldrar. Vi fick Wille. Och Thea. Och vi fick lov att växa upp. Vare sig vi var redo för det eller inte. 

Vi har stöttat varandra genom studier, nya jobb, dödsfall, svek... Vi har grälat, dissat, älskat, skrattat, härjat, tjurat, busat, gråtit... Känslostormarna har kastat oss av och an. Gemensamma intressen har lyst med sin frånvaro. Jag älskar tystnaden. Han blir nervös. Jag älskar människor. Han håller sig med sina nära. Han är en jävel på idrott. Jag skiter fullständigt i om jag är bra på att fånga boller eller ej. 
Men en sak har vi haft gemensamt. Barnen.
Vi har sett våra barns första steg, första tänder, första simtagen, reaktionerna på de första betygen. Tillsammans. 

Men de klarar sig allt mer själva. De rör sig från oss. Steg för steg. 

Sonen börjar med moppekortet i november. Lillan snackar foundation och kommande mens. Det är deras tur att växa upp och det betyder att vi är klara. Vi är vuxna. Det är nu nästa period i livet tar vid. Den när vi inte längre har barnen som klister mellan oss. När vi snackat oss trötta på minnena om barnens uppväxt, uppfostran, träningstider, deras framtid... Nu går vi sakta in i tider när vi ska umgås själva. Och helst också gilla det. 

Vi testade på det i fredags. Och som ni ser så hade jag roligt. Åt att Dennis aldrig kan bli vettig på bild han själv inte arrangerat. 


Kommentarer

  1. Visst är det härligt!?
    Jag älskar det.
    Jag och PP har så mycket planer för vårt liv som bara vi.

    SvaraRadera
  2. Att prata barn är lätt och även om vi tvingar oss att prata om annat på våra dejter så halkar man ändå in på dem. Förhoppningsvis blir det lättare ju mer man får göra det. Vi pratade ju massor innan barnen. Och lika måste man inte vara, det blir för trist. Bara man står på samma grund eller vill åt samma håll eller ngt sånt. Samma livsrytm brukar jag säga att N och jag har. För hur olika vi ändå är så är det där som gör att man verkligen kan vara sig själv med varandra där och vi har en grund som är lika inför hur livet ska levas.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Spöket på Husby säteri

En redig människa tror inte på spöken. Och jag är en redig människa. Men jag tror nog på spöken trots allt. Jag har liksom många andra förklarat udda händelser med att det är hjärnan eller omgivningen som spelat mig ett spratt. Men sen händer det där som är så udda att det inte går att förklara.
I dagarna två har jag vistats på det här slottet...


Det heter Husby säteri och ligger i slutet på en grusväg du svänger av på efter att du passerat Mogata. Vid slätbakens strand. I den östgötska skärgården. Varje sommar har jag passerat godset på min väg till mina somrars paradis i Bottna, som också ligger vid vattnet. Ett par mil från säteriet.
Här sägs det spöka.

Godsherren som här sitter i ett samtal med Correns fotochef berättade om hur han och hans fru köpte hela rasket för ett par år sedan. "Det går bra nu", tänkte jag när han sa det...

Hur som helst. Huset byggdes upp efter en brand på 1700-talet. Och alla säger att det spökar. Godsherren ville varken neka eller spä på ryktena…

Ögonbrynsfärg - hemma

Testade något jag bara tidigare bara gjort på salong. Må det bära eller brista, tänkte jag. Vad är det värsta som kan hända? Lite färg på huden utanför? Förpackningen jag köpte (Depend, 99 kronor) har jag blivit rekommenderad av andra. Jag har inget att jämföra med så jag följde deras råd.


Och så här gick det till:


Steg 1 - Titta på innehållet i förpackningen. En blandskål, en pensel, en pinne att röra med, en färgtub och en flaska med skitstarkt medel + ett larm. 
Steg 2 - Kläm ut en sträng färg från tuben, ca 2 cm. Blanda med tio droppar skitstarkt medel. Rör tills det inte är några klumpar kvar.
Steg 3 - Pensla på. Ta det lite vackert med färg på huden. Det mesta går bort, men har du otur... Pensla runt hela hårstrået. Upp och ned, fram och tillbaka. 
Steg 4 - Stå lite ledigt och vänta på att det ska bli klart. Mellan 5-15 minuter beroende på hur kraftig färg man vill ha.
Steg 5 - Torka bort med torr bomullspad. Torka en gång till med blöt pad. Sen är det klart. 


Och så här blev de…

Whoop whoop

Jag jobbar med ord. I skriven och talad form. Jag är inget skolexempel och strävar inte efter det hos mina kollegor eller vänner heller. Men det finns en lägstanivå jag anser alla bör eftersträva. Hur du använder ordet "man". Särskrivningar. Rättstavningar. Tempus. Ja, ni vet. När det gäller det talade ordet går det trender i hur vi uttrycker oss. En vän till mig använder ordet liksom efter närapå varje mening. Men det stör mig inte. Det är hon. Liksom.
Dennis, min exman, säger azzz i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Han använder det för att förstärka en kommentar. "Äh, lägg av azzz". Ett sätt att verka lite nonchalant och ball, skulle jag tro.

Jag har säkert mina grejer för mig. Ett uttryck jag använt en del är whoop whoop. Mest som en skriven kommentarer på sociala medier. Sällan i talad form. Det har varit ett sätt för mig att understryka en sprallig glädje över något. Min vän Josefine har hatat det och sista tiden har jag mest använt det för att retas lite…