Fortsätt till huvudinnehåll

Jag lurar mig själv

Nu börjar det gå upp för folk i Insta-, Twitter- och Facebook-flödet att jag ska träna 300 pass det här året.

300 pass. Ja, jag är galen. Det verkar alla tycka. Förutom de mest träningsbenägna. De vet att det funkar.

300 pass innebär att jag måste få till träning sex dagar i veckan. Jag vet att det är möjligt. Jag gjorde det under ett år med min PT. Men då hade jag ju honom. Som tvingade ned mig på gymmet när segheten slog till. Som tvingade mig göra de där sista upprepningarna som jag helst ville skita i.

Jag är nämligen en slacker. Går det fler än tre dagar mellan passen så är det lika svårt att ta sig iväg till gymmet som om någon skulle be mig klättra upp för ett träd, utan grenar. Jag menar det. Då är jag rökt.

Mitt jobb är stillasittande. Jag går till kaffeautomaten fram och tillbaka ett par gånger per dag. Mer blir det inte. Därför måste jag få till mycket rörelse på min fritid. Jag mår som bäst då. Under mitt mest träningseffektiva år var jag aldrig sjuk. Klarade mig väl på sex timmars sömn och var ändå fylld av energi. Inte direkt efter träningspassen. Då var jag i gränslandet mellan död och levande. Men efter återhämtningen, då spratt det i benen.

Jag har saknat det. Därför satte jag upp ett högt mål. 300 pass under 2014. Jag måste inte till gymmet. Det behöver inte alltid vara tunga pass. Kroppen behöver sin vila. Ett pass kan vara en promenad. En ljuvlig vårdag. I makligt tempo. Men för ett pass ska räknas så ska det pågå över 30 minuter. Det är ett minimum.


Men 300 pass... Hade det inte räckt med 200?

Jag ska förklara. 

Föreställ dig följande scenario; du springer/går på löpbandet. Du har satt upp 30 minuter som mål. När klockan visar på 28 minuter. Då är du trött och undrar hur du ska klara två minuter till. De känns nästan oövervinnerliga. Men om du istället hade satt tiden på 40 minuter. Hade du haft samma känsla efter 28 minuter? Nej. Den hade kommit ett par minuter innan klockan visar 40 minuter. Jag tänker samma sak med 300 pass på ett år. Hade jag siktat på 200 pass hade jag ändå varit nöjd med 180. Om jag siktar på 300 så kommer jag inte vara nöjd med 180. Istället strävar jag mot 300 och landar kanske på 280. Eller 260. 

Jag tänker alltså lura mitt psyke. 


Envisheten räcker långt. Men det kommer inte räcka hela vägen. Jag kommer behöva puffar, påminnelser och pepp. Annars kommer det inte gå. Och det ska vara kul. En del av mitt liv. Inte hela mitt liv. Balans gott folk. Balans.


Kommentarer

  1. Lika kloka ord som alltid, det här kommer du fixa galant!

    SvaraRadera
  2. Det ska vara kul också att träna! Bra tänk där!
    God fortsättning på det nya härliga året!!!

    SvaraRadera
  3. Kloka ord och bra målsättning!

    SvaraRadera
  4. Smart tänkt. Mitt mål är 3 pass/v.

    SvaraRadera
  5. Jag tror att du kanske måste tänka dig städning som ett gympass för att du ska kunna nå ditt mål. Men så hade du kanske redan tänkt? En timmes dammsugning är ju som en promenad, ungefär. På tal om det så ska jag ut på en tvåtimmarspromenad nu vid 10-tiden. Ett löppass tar jag senare i dag.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Spöket på Husby säteri

En redig människa tror inte på spöken. Och jag är en redig människa. Men jag tror nog på spöken trots allt. Jag har liksom många andra förklarat udda händelser med att det är hjärnan eller omgivningen som spelat mig ett spratt. Men sen händer det där som är så udda att det inte går att förklara.
I dagarna två har jag vistats på det här slottet...


Det heter Husby säteri och ligger i slutet på en grusväg du svänger av på efter att du passerat Mogata. Vid slätbakens strand. I den östgötska skärgården. Varje sommar har jag passerat godset på min väg till mina somrars paradis i Bottna, som också ligger vid vattnet. Ett par mil från säteriet.
Här sägs det spöka.

Godsherren som här sitter i ett samtal med Correns fotochef berättade om hur han och hans fru köpte hela rasket för ett par år sedan. "Det går bra nu", tänkte jag när han sa det...

Hur som helst. Huset byggdes upp efter en brand på 1700-talet. Och alla säger att det spökar. Godsherren ville varken neka eller spä på ryktena…

Ögonbrynsfärg - hemma

Testade något jag bara tidigare bara gjort på salong. Må det bära eller brista, tänkte jag. Vad är det värsta som kan hända? Lite färg på huden utanför? Förpackningen jag köpte (Depend, 99 kronor) har jag blivit rekommenderad av andra. Jag har inget att jämföra med så jag följde deras råd.


Och så här gick det till:


Steg 1 - Titta på innehållet i förpackningen. En blandskål, en pensel, en pinne att röra med, en färgtub och en flaska med skitstarkt medel + ett larm. 
Steg 2 - Kläm ut en sträng färg från tuben, ca 2 cm. Blanda med tio droppar skitstarkt medel. Rör tills det inte är några klumpar kvar.
Steg 3 - Pensla på. Ta det lite vackert med färg på huden. Det mesta går bort, men har du otur... Pensla runt hela hårstrået. Upp och ned, fram och tillbaka. 
Steg 4 - Stå lite ledigt och vänta på att det ska bli klart. Mellan 5-15 minuter beroende på hur kraftig färg man vill ha.
Steg 5 - Torka bort med torr bomullspad. Torka en gång till med blöt pad. Sen är det klart. 


Och så här blev de…

Whoop whoop

Jag jobbar med ord. I skriven och talad form. Jag är inget skolexempel och strävar inte efter det hos mina kollegor eller vänner heller. Men det finns en lägstanivå jag anser alla bör eftersträva. Hur du använder ordet "man". Särskrivningar. Rättstavningar. Tempus. Ja, ni vet. När det gäller det talade ordet går det trender i hur vi uttrycker oss. En vän till mig använder ordet liksom efter närapå varje mening. Men det stör mig inte. Det är hon. Liksom.
Dennis, min exman, säger azzz i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Han använder det för att förstärka en kommentar. "Äh, lägg av azzz". Ett sätt att verka lite nonchalant och ball, skulle jag tro.

Jag har säkert mina grejer för mig. Ett uttryck jag använt en del är whoop whoop. Mest som en skriven kommentarer på sociala medier. Sällan i talad form. Det har varit ett sätt för mig att understryka en sprallig glädje över något. Min vän Josefine har hatat det och sista tiden har jag mest använt det för att retas lite…