Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från februari, 2014

Är du en emoji-junkie?

Min 50-åriga kollega skriver sällan utropstecken. Hon skriver aldrig några smileys. Hon är en skolad journalist. Hon använder inga tecken för att uttrycka känslor. Det ska mottagaren förstå genom ordvalen i det som skrivs. Och det går väl an i långa texter där du kan måla med språket. Men på 140 tecken kan det vara svårt att nå fram med känslorna i budskapet. Där har emojis ett syfte. De minskar missförstånden. Men för en del har emoji-användandet gått överstyr. De blir emoji-junkies.

Svarar du ja på minst tre av följande påståenden så ligger du i riskzonen:

Du använder alltid minst en emoji i varje tweet.
Du använder röda hjärtan i tweets till främlingar.
Det händer att du skickar tweets med bara emojis.

Efter att ha varit motståndare till smileys har jag kommit att bli rätt generös med gubbar. Till och med de känslomässigt tyngsta gubbarna använder jag rätt flitigt. Får du ett rött hjärta betyder det inte att jag älskar dig. Det betyder att jag bryr mig. Får du en pussgubbe med hjä…

Småbarnsår och djävulskap

"Det är aldrig barnens fel att ett par skiljer sig".

Har ni hört den? Låt aldrig barnen ta skulden. Och det är helt riktigt. Det är aldrig barnens fel. Inte som individer. Däremot kan föräldraskapet nöta sönder ett förhållande.

Det är när barnen kommer in i våra liv som vi vuxna sätts på prov. När vi vakat över febersjuka småttingar, burit ut hysteriska sexåringar från matbutiken efter att först tvingat på ungen vinterkläder i dagistamburen eller i timmar försökt få barnet att förstå matteläxan...utan att lyckas. Det är då våra värsta sidor blottas. När energin är slut.

Förhoppningsvis behåller vi humöret och pedagogiken mot de små. Och det är fan inte lätt alla gånger.

Men när vi sagt god natt till änglarna. Kliver ut från det mörka barnrummet och blickar ut mot kaoset efter matlagning, legolekar på hallgolvet och klädhögar på vägen mot badrummet...Ja, ni känner igen känslan. Ditt humör vacklar.

Där och då finns ingen annan utväg än kärlek. Lämna väsande pikar, avsmalnan…

Gudars skymning

Jag har varit sjuk. I tre dagar fick jag stanna hemma från jobbet. Träningen har fått ge avkall fler dagar än så. Jag har inte orkat. Men idag trotsade jag den ömmande halsen, ögoninflammation och skit. Tog mig till gymmet och körde igenom överkroppen med vikter. Avslutade med en promenad i solnedgången. Genom mitt vackra Kaga.

Jag får höra att det syns på mig nu. Att träningen börjar ge resultat. Jag märker det själv också. På kläderna. Det ger mig energi att fortsätta. Och det är bevis för att det räcker med att träna. Jag har inte ändrat kosten nämnvärt. Slänger inte i mig skit, men förbjuder inget. Skiter i vågen. Lever som jag vill. Längtar efter träningen. För första gången i mitt snart 38-åriga liv.



I´m back

Det är många år sen sist. Men nu ska jag in i tv-rutan igen. Det är i Correns och NT:s tv-kanaler jag ska husera. Jag ska leda ett program som ska ta sats i de sociala medierna och nyheterna inom våra mediehus. Programmet ska heta "Snacket går". Ett snack-program med en fast panel och inbjudna gäster.

Vi ska prata fenomen. Nyheter. Ta snacket ett steg vidare. Vilka filmer delas mest, varför lämnar man kärleksförklaringar till varandra öppet, vilka nyheter genereras mest läsning på våra sajter, vilka inlägg diskuteras mest, hur långt kan vi gå för likes på Insta osv. Jag följer ganska många av er. Har bättre koll än ni kan tro... Om jag mot förmodan inte följer dig. Hojta till!

Men nu har jag en önskan. Vilken bild tilltalar dig mest? Nr 1 eller nr 2? Vad den ska användas till? Det lär du märka.




Tweetup Värmland

Vargspår i snön. Vatten på dunkar. Utan el. I ljuset av stearinljus har vi skrattat, lyssnat på musik, tävlat och borstat tänderna. Vi har badat bastu i timmar. Grillat korv. Legat på renfällar i grillkåta. Värmda av elden. Slumra till. Samlats runt gulaschgrytan. Delat bröd, och pratat i mun på varandra. Väckts av andras snarkande. Väckt andra med mitt.
Vi har vandrat i vackert snölandskap. Knuffats i snön. Kramats och druckit vin. Som ett stort kollo. I en stuga. Vid en sjö. I Värmland. Med de bästa vänner man kan tänka sig.









Väl mött kamrater

Vis. Humor. Älskvärd. Sprallig. Nytänkande. Trofast. Jäg...eh, nej. Minttu.


Tillsammans skrattar vi våra magmuskler till kramp. Vi ses igen. I gummistövlar, underställ och raggsockar. Väl mött kamrater. Som ett scoutläger. I Värmland.

Jag är värdelös

Jag anser mig vara en ok bilförare. Uppmärksam. Lugn. Möjligen kör jag lite fort. Och möjligen kan jag tyst svära över sniglar och idiotomkörningar. Men så kommer vi till det här med parkeringar. Jag är helt värdelös på det.


Vissa vänner

En vän, en själsfrände, en människa man inte vill leva utan. Jag ställer en fråga. Möter hennes blick. Hon tar sats för att svara, men jag vet redan svaret. Hennes blick möter tacksamt min förståelse. Formuleringarna missar målet. Vår kommunikation är överjordisk. Vi behöver inga ord.

Ett sms dimper ned. "Jag saknar dig". Ett sms skickas. "Jag saknar dig också".

Cornelia. En sådan jag inte vill leva utan.




Nu händer det...

Jag har bytt jobb.

Jag har minskat en storlek i brallor.

Jag har vitare tänder.

Jag har tatuerat min tredje och största tatuering.

Jag ska snart synas i TV-rutan igen.

Det är nu det händer. Allt på en gång.


Tandblekning - före och efter

Brännskador, ilningar och sömnlösa nätter. Jag läste mardrömshistorier om tandblekning men många i min omgivning gör det här regelbundet, så det var inga konstigheter att testa. Det finns ju såklart massa konstiga produkter att köpa själv på nätet. Men jag gick till tandläkare. Jag mixtrar inte själv. Att jag inte testat förr beror på att jag själv, och även tandläkare genom åren, tyckt att jag haft förhållandevis vita tänder. Men nedan ser ni att det var en lögn.

Först gjuter tandläkaren en form av dina tänder. Det gjorde jag för ett par veckor sen. Skenorna och sprutorna med blekmedel hämtade jag efter några dagar. Och nu har jag använt skenorna i fem nätter. Så här har det gått:



Skiter i vågen

"Imorgon har jag inget bokat, då kan jag köra två pass..."
"Om jag gör lite hemmaövningar så räcker det"
"Jag får inte plats med dataväskan OCH träningsväskan i träningsskåpet"

Att hitta undanflykter för att slippa träna har jag hållit på med i alla tider. Jag har analyserat varför och har funnit svaret. Jag har tyckt det varit skönt att träna. Men först efteråt. Träning har varit ett nödvändigt ont. En resa på väg mot lägre siffror på vågen.

Felet har varit målsättningen. Jag har stirrat på vågen. Vilken jävla tabbe. Daniell, min PT, sa alltid åt mig att inte väga mig mer än max en gång i veckan. Ha! Det sket jag i. Vägde mig två gånger om dagen. Minst.

Den ondskefulla vågen som varje morgon stirrade med sina digitala ögon på mig. Hade jag gått ned några hekto sprudlade jag hela dagen. Men lika ofta visade vågen plus och då var hela dagen förstörd. Jag överdriver inte. Du kan ju föreställa dig hur ambivalent jag måste upplevts. Som en jäkla pms-kärring.

De…