Fortsätt till huvudinnehåll

Genom linsen syns jag

Linslus har jag kallats. Ända sen barnsben. När alla kastade sig åt sidorna satt jag glatt kvar och log mot kameran. Men att stå i en studio. I lampornas sken som obarmhärtigt visar varje skavank. Då är jag inte lika kaxig. Jag vet vilka vinklar som jag gör mig bäst i. När min skelögdhet syns som minst och när rynkorna inte ter sig lika djupa. Jag bör fotas snett uppifrån. Inte för mycket. Det blir bara löjligt. Alla vet att man ser smalare ut och att det är därför man sträcker armen så högt man kan ovanför huvudet. Nej, lite lagom är bäst. Le lätt utan tänder eller smäll av ett tandleende så mungiporna inte tar sig längre upp. Det blir bäst. Så bra det kan bli. Men min erfarenhet är att fotografen ofta tycker tvärtom.
De vill fota mig underifrån. Exponera min vänstra sida. Vill ha mig till töntiga leenden av medelklass. Och jag har sällan känt mig nöjd när resultaten visats.

I tisdags skulle jag in i fotostudion. Annonsfotografering. "Var så där snygg som du brukar" sa min kontaktperson. Jahopp. Modellpepp big time. Men inne i studion. Framför den gröna skärmen. Där hände något. Fotografen bad mig visa min högra sida. Linsen fotade mig inte i några grodperspektiv. Och i luftströmmarna från en Carola-fläkt poserade jag för annonserbilderna.

Annonserna är till programmet jag ska leda med start den 24 mars. En vecka innan ska annonserna in i Corren och NT. Jag hoppas jag känner mig nöjd. Bilden nedan är en selfie. Som jag själv tog under plåtningen. Annonserna ska nämligen spela på programmets innehåll. Snackisar inom media. Typ selfies. Ni kommer få se resultatet när det är klart.
 
                                          

Kommentarer

  1. Ser fram emot att se fotografens bilder för de du har tagit själv är verkligen svinsnygga!!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Spöket på Husby säteri

En redig människa tror inte på spöken. Och jag är en redig människa. Men jag tror nog på spöken trots allt. Jag har liksom många andra förklarat udda händelser med att det är hjärnan eller omgivningen som spelat mig ett spratt. Men sen händer det där som är så udda att det inte går att förklara.
I dagarna två har jag vistats på det här slottet...


Det heter Husby säteri och ligger i slutet på en grusväg du svänger av på efter att du passerat Mogata. Vid slätbakens strand. I den östgötska skärgården. Varje sommar har jag passerat godset på min väg till mina somrars paradis i Bottna, som också ligger vid vattnet. Ett par mil från säteriet.
Här sägs det spöka.

Godsherren som här sitter i ett samtal med Correns fotochef berättade om hur han och hans fru köpte hela rasket för ett par år sedan. "Det går bra nu", tänkte jag när han sa det...

Hur som helst. Huset byggdes upp efter en brand på 1700-talet. Och alla säger att det spökar. Godsherren ville varken neka eller spä på ryktena…

Ögonbrynsfärg - hemma

Testade något jag bara tidigare bara gjort på salong. Må det bära eller brista, tänkte jag. Vad är det värsta som kan hända? Lite färg på huden utanför? Förpackningen jag köpte (Depend, 99 kronor) har jag blivit rekommenderad av andra. Jag har inget att jämföra med så jag följde deras råd.


Och så här gick det till:


Steg 1 - Titta på innehållet i förpackningen. En blandskål, en pensel, en pinne att röra med, en färgtub och en flaska med skitstarkt medel + ett larm. 
Steg 2 - Kläm ut en sträng färg från tuben, ca 2 cm. Blanda med tio droppar skitstarkt medel. Rör tills det inte är några klumpar kvar.
Steg 3 - Pensla på. Ta det lite vackert med färg på huden. Det mesta går bort, men har du otur... Pensla runt hela hårstrået. Upp och ned, fram och tillbaka. 
Steg 4 - Stå lite ledigt och vänta på att det ska bli klart. Mellan 5-15 minuter beroende på hur kraftig färg man vill ha.
Steg 5 - Torka bort med torr bomullspad. Torka en gång till med blöt pad. Sen är det klart. 


Och så här blev de…

Whoop whoop

Jag jobbar med ord. I skriven och talad form. Jag är inget skolexempel och strävar inte efter det hos mina kollegor eller vänner heller. Men det finns en lägstanivå jag anser alla bör eftersträva. Hur du använder ordet "man". Särskrivningar. Rättstavningar. Tempus. Ja, ni vet. När det gäller det talade ordet går det trender i hur vi uttrycker oss. En vän till mig använder ordet liksom efter närapå varje mening. Men det stör mig inte. Det är hon. Liksom.
Dennis, min exman, säger azzz i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Han använder det för att förstärka en kommentar. "Äh, lägg av azzz". Ett sätt att verka lite nonchalant och ball, skulle jag tro.

Jag har säkert mina grejer för mig. Ett uttryck jag använt en del är whoop whoop. Mest som en skriven kommentarer på sociala medier. Sällan i talad form. Det har varit ett sätt för mig att understryka en sprallig glädje över något. Min vän Josefine har hatat det och sista tiden har jag mest använt det för att retas lite…