Fortsätt till huvudinnehåll

Att släppa tyglarna

När jag som 21-åring väntade vårt första barn kändes allt självklart. Att ta hand om små barn hade jag som storasyster till sex bröder erfarenhet av. 
De skulle inte äta godis på vardagar. De skulle inte hoppa i soffan. De skulle inte kasta maten på golvet. De skulle vara snälla med kompisarna. De skulle inte vara uppkäftiga. De skulle inte sova i min säng (såvida jag inte behövde vaka över febertoppar). De skulle inte gå upp klockan 5 och räkna med lek.

För att undvika ovannämnda finns det en del pedagogiska tricks att ta till. 
Jag tänker inte gå in på hur vi gjorde. För det här med barnuppfostran är individuellt och vilket resultat man får beror på många olika faktorer. Men vi har aldrig haft barn som tjatat om godis på vardagarna. Vi har aldrig haft våra barn sovandes i vår säng. Och de är aldrig (nåväl...) uppkäftiga. Barn älskar att få beröm. Och det finns positiva effekter av rutiner. Så mycket kan jag säga.

Det fungerade kort och gott väldigt bra när barnen var små. Jag och barnens pappa var helt överens om hur vi skulle göra. Och vi höll på våra regler och rutiner.

Men nu. När vår äldsta är 15 år och med rasande fart närmar sig vuxen ålder. Då har han börjat ifrågasätta våra regler. Det är nu han ska bryta sig loss och förbereda sig för vuxenlivet. Och det är nu jag utmanas som förälder. Jag har gett mig ut på en balansgång där jag ska tillåta honom fatta egna beslut men samtidigt leda honom rätt. 

Och jag inser att våra rutiner och regler har börjat luckras upp. Ber han om att få sova i min säng, säger jag ja. Tacksam för att han vill vara nära sin mamma. Vill han äta godis på vardagar så gör han det. Han köper det själv. Med sitt bankkort. Hur han är med sina kompisar vet jag mycket lite om. Han kan vara dryg och ifrågasättande, men är inte uppkäftig. 

Han är liksom redan klar. Han kommer att fatta fel beslut och han kommer att tabba sig. Men han kommer att klara sig bra. Jag har inte släppt tyglarna, men jag har släppt på dem. De ligger löst i mina fortsatt fasta händer. När han slirar kommer jag strama åt. Rycka till lite. Få honom att inse sitt misstag och leda honom in på vägar som tar honom till det jag önskar mest för mina barn. Personlig framgång. Vad det än må vara.


Kommentarer

  1. Så fint skrivet!!!! Kram på dej!

    SvaraRadera
  2. Bra skrivet! Det här med regler är svårt i tonåren, de börjar ju göra som de vill ändå ;-) Ännu svårare när vi föräldrar inte är riktigt överens... Men det ska nog bli bra folk av dom till slut!
    Kram o ha en bra helg /J

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Spöket på Husby säteri

En redig människa tror inte på spöken. Och jag är en redig människa. Men jag tror nog på spöken trots allt. Jag har liksom många andra förklarat udda händelser med att det är hjärnan eller omgivningen som spelat mig ett spratt. Men sen händer det där som är så udda att det inte går att förklara.
I dagarna två har jag vistats på det här slottet...


Det heter Husby säteri och ligger i slutet på en grusväg du svänger av på efter att du passerat Mogata. Vid slätbakens strand. I den östgötska skärgården. Varje sommar har jag passerat godset på min väg till mina somrars paradis i Bottna, som också ligger vid vattnet. Ett par mil från säteriet.
Här sägs det spöka.

Godsherren som här sitter i ett samtal med Correns fotochef berättade om hur han och hans fru köpte hela rasket för ett par år sedan. "Det går bra nu", tänkte jag när han sa det...

Hur som helst. Huset byggdes upp efter en brand på 1700-talet. Och alla säger att det spökar. Godsherren ville varken neka eller spä på ryktena…

Ögonbrynsfärg - hemma

Testade något jag bara tidigare bara gjort på salong. Må det bära eller brista, tänkte jag. Vad är det värsta som kan hända? Lite färg på huden utanför? Förpackningen jag köpte (Depend, 99 kronor) har jag blivit rekommenderad av andra. Jag har inget att jämföra med så jag följde deras råd.


Och så här gick det till:


Steg 1 - Titta på innehållet i förpackningen. En blandskål, en pensel, en pinne att röra med, en färgtub och en flaska med skitstarkt medel + ett larm. 
Steg 2 - Kläm ut en sträng färg från tuben, ca 2 cm. Blanda med tio droppar skitstarkt medel. Rör tills det inte är några klumpar kvar.
Steg 3 - Pensla på. Ta det lite vackert med färg på huden. Det mesta går bort, men har du otur... Pensla runt hela hårstrået. Upp och ned, fram och tillbaka. 
Steg 4 - Stå lite ledigt och vänta på att det ska bli klart. Mellan 5-15 minuter beroende på hur kraftig färg man vill ha.
Steg 5 - Torka bort med torr bomullspad. Torka en gång till med blöt pad. Sen är det klart. 


Och så här blev de…

Whoop whoop

Jag jobbar med ord. I skriven och talad form. Jag är inget skolexempel och strävar inte efter det hos mina kollegor eller vänner heller. Men det finns en lägstanivå jag anser alla bör eftersträva. Hur du använder ordet "man". Särskrivningar. Rättstavningar. Tempus. Ja, ni vet. När det gäller det talade ordet går det trender i hur vi uttrycker oss. En vän till mig använder ordet liksom efter närapå varje mening. Men det stör mig inte. Det är hon. Liksom.
Dennis, min exman, säger azzz i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Han använder det för att förstärka en kommentar. "Äh, lägg av azzz". Ett sätt att verka lite nonchalant och ball, skulle jag tro.

Jag har säkert mina grejer för mig. Ett uttryck jag använt en del är whoop whoop. Mest som en skriven kommentarer på sociala medier. Sällan i talad form. Det har varit ett sätt för mig att understryka en sprallig glädje över något. Min vän Josefine har hatat det och sista tiden har jag mest använt det för att retas lite…