Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från juni, 2014

Det viktiga samtalet

Stressa hem från skolan. Göra läxor. Laga mat. Skjutsa den ena till träningen. Ta sig själv till gymmet. Hem och duscha. Borsta tänder och lägga sig. Och då är det bara i grova drag. Ni känner igen det?

Vi avbryter varandra. Talar i mun på varandra. Lyssnar på hälften. Resten trillar ned till marken. "Har du haft en bra dag?". Får svaret på min ledande fråga min fulla uppmärksamhet? Oftast inte.

Men jag har hittat en metod. Jag tar dem till restaurang. En i taget. Det kan vara en kebabtallrik eller en hamburgare. En wok eller buffé. Det är oviktigt. Det viktiga är samtalet som uppstår. Här får jag veta barnets hemligheter. Tankar. Om dess vardag.

Det handlar om killar och tjejer. Lärare och tränare. Om kompisar, mopeder och om hur VideofyMe uttalas. Jag ställer frågor. Dömer inte. Ger inga pekpinnar. I samtalet får de vara som de är. Men jag bidrar ibland med nya infallsvinklar. 

När vi vandrar vidare är vi mätta, men ändå uttömda. Och ännu något närmare varandra än vi va…

Jordgubbar med vaniljkesella

Så enkelt det kan vara. Jordgubbar, vaniljkesella och smulade havrekex. Kör man en mindresocker-diet så kan man ta vanlig lättkesella och röra i vaniljpulver. Inte vaniljsocker. Vaniljpulver.

Sniffa på färsking

En jobblunch med kollegans fyramånaders i knät. Ett hastigt möte med en annan kollegas nyblivna tvåmånaders. Och nyss sniff med bästa Annas färsking. Tre bebisar på tre dagar. Tre ljuvliga framtidsfrön. Snart redo för upptåg. Att möta livets utmaningar. Lära sig gå. Snubbla och skrapa upp näsan. Bränna sig på ugnen. Ramla ned från soffan. Slå i huvudet. Bli slaga med spadar. Slå andra med spadar. Vägra äta. Vilja äta jämt. Vakna av tandköttskli. Vattkoppor och bli stucken av bin.

Det är ett passerat liv för mig. Jag är färdig. Har gått vidare. Men stunderna med de små liven omkring mig. De fångar jag. Jag kramar, sniffar och vaggar. På lån. Jag lämnar tillbaka knytet till sin trygghet. Och jag har åter min frihet. Den som kommer tillbaka när barnen blir allt mer självständiga. Den tiden är nu.




"Älskling fyller du 12 eller 13?"

Vid middagsbordet slår det mig att barnet mitt fyller år efter midsommar. Vi pratar lite om presenter och önskemål på väderlek. Fyller man den 24 juni så kan det vara antingen 15 grader eller 35 grader.

Jo, hon hoppas ju på det sistnämnda. Varmt och soligt. Och hon vill gärna ha kompisar hemma. Men jag sa att det inte är självklart att ha kompiskalas när man fyller 13 år. Eller fyller hon tolv? Jag frågade:

- Älskling, fyller du 12 eller 13 år?

Jag tänker till, fnissar lite och säger att hon naturligtvis fyller 12. Men skadan är redan skedd. Hon sitter tyst och tittar på mig. Sen säger hon:

- Hyggligt mamma. Det här kommer sätta sina spår.

Hon låter blicken vila kvar en stund i min. Sen ler hon.



Bandet till ett djur

Mitt band till djur har varit löst. Obefintligt faktiskt. Jag har aldrig fascinerats. Eller längtat efter ett eget husdjur. Därmed inte sagt att jag är känslokall. Nej. Tvärtom. Jag räddar myror om jag kan. På riktigt. Det är kanske ett inlägg i sig. Möjligen ett fall för psykologen.

Så kom dagen när jag flyttade till landet. Vi fick rådet att skaffa katt. För att minimera mössen. Så vi skaffade en liten kattunge. Busig till en början. Fick för sig att hoppa upp på bänkar och soffor. Men vi lärde henne rätt och fel. Och jag lärde mig att tycka om henne.

Några år senare fick vi kattungar på gården. Alla fick nya hem. Utom den grå. Den ville vi behålla. Han var godhjärtad. Lärde sig våra regler. Att hålla sig på golvet tills dess att vi skulle sova. Då fick han gärna sova vid fötterna i någon av våra sängar.

Solande på trätrallen kom han och la sig bredvid. Spann och ville buffa med nosen. Jämt. Han var alltid hemma. Såvida han inte jagade harar eller möss. Men en kväll för några dag…