Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från 2015

En annorlunda jul

Julaftonsmorgonen andas förväntan. Det nalkas kramar, krubb och klappar. Vi målar våra naglar röda, ikläder oss de juligaste outfits vi kan finna i våra garderober. Den sista maten ska förberedas. Det suckas över missade inköp och bilen går mot julöppen butik. Högtalarna vibrerar av bjällerklangsmusik sen i novemberslut.
Gästernas bilar syns vid krönet på landsvägen och snart är huset fullt av älskade människor. Det trängs vid grytor och karotter. Låt maten väl smaka. Julmustspäckade ungar kutar runt runt i sin längtan efter tomten och hans klappar. Rödmosiga vuxna hyschar och skålar i snapsdryck.

Ja, ni vet storyn. Har vi själva inte varit med om den har vi fått den riktiga julen förklarad för oss.
En riktig jul. Vad är det? Att få umgås med människor vi älskar, svarar nog många. Att äta gott och dela ut en julklapp säger andra.

För mig finns ingen riktig jul. Den dog med mamma. Istället har vi försökt skapa en riktig jul för våra barn. Med kärlek, mystik och nyfikenhet har vi byggt …

När orden inte räcker till

Irritationen låg som ett täcke över oss i bilen på väg hem. Jag hade hämtat barnen från skolorna. De var trötta. Väl hemma splittrades vi åt olika håll. Den ena in på sitt rum. Den andra ut i köket för att rota i kylskåpet. Själv satte jag mig i fåtöljen och öppnade Facebook. Det flödade av Lajkat-klipp och delade artiklar. Det är den typen av inlägg jag oftast stannar vid och därför väljer Facebook att också låta mig se dessa uppdateringar lite oftare än andra inlägg. Men det fanns ett inlägg som skiljde sig från mängden. Många av mina vänner hade kommenterat. Inlägget innehöll en bild på en gammal vän. Hon låg på en sjukhussäng. Hon för en kamp mot cancer. Jag såg länge på bilden och funderade på vad jag skulle skriva. Jag ville skriva. Jag ville bidra med styrka. Eller ett leende. Men mina ord kändes meningslösa. Orden stannade på tangentbordet. Jag knappade fram ett hjärta. Men raderade. Det kändes för enkelt.

Det har gått ett par veckor och jag har inte kunnat sluta tänka på inlä…

Jag är äntligen nöjd

Livet blev huller om buller. Rutiner kastas upp i luften. Jag har vant mig att röra mig sida vid sida med kaos. Det är ok. Kaos är som vårfloden. Vild och otämjd. Kommer du för nära kaos rycks du med. Tankarna virvlar som strömmarna omkring dig. Du kämpar efter fast mark under fötterna och med en sista kraftansträngning lyckas du kanske ställa dig upp igen. Eller så räddas du av en utsträckt hand. Jag virvlar inte i kaos. Jag rör mig lika snabbt, men i min egen fåra.

Jag är stark. Mentalt och fysiskt. Jag har tränat i många år nu. Både med min fysiska kropp och med mitt sinne. Jag sätter upp mål. Ibland når jag dem. Ibland inte. Målen är min morot. Jag sätter siktet långt fram och med blicken fokuserad så börjar jag röra mig.

Men numera tillåter jag mig också att bromsa och skita i alla mål om jag känner för det en dag. Jag vet att jag är tillbaka på banan igen imorgon. Jag litar på mig själv. Jag är i grunden nöjd med mitt liv. Och det är en ynnest att få leva med den känslan.

Mina åt…

En stund på jorden

Det har gått 14 år sen jag fick samtalet som förändrade mitt liv. 14 år sedan hon försvann. Min trygghet. Min självklara vän. Min älskade mamma.
När hösten var som vackrast anslöt hon till himlaskaran. Hon lämnade man och fem barn. Mig och mina små bröder. Vilsna möttes vi utanför sjukhuset för att ta farväl. En kulen höstkväll. Som denna.  Jag mötte deras blickar. Vi famlade. Känslorna halkade än hit, än dit. När jag mötte de yngres blickar ville jag slå ihjäl den skyldige. Men det fanns ingen med skuld. Det fanns bara hjälplös vårdpersonal. Förvirrade över utgången. Att hon dött i deras vård. Oväntat och plötsligt. För dem liksom för oss. 
Jag kysste hennes kalla panna. Sa farväl. Lika kall som hennes hud. Timmarna, blev till dagar. Veckor blev år. Chocken ledde fram till den helande sorgen. Jag beklagade den aldrig. Den ska få finnas. Få rinna som vårflod utan fördämningar. Sorgen ebbade ut. Det grå färgades i världens alla färger. Hon lever genom mig. Genom mina bröder. Hennes god…

När allt upphör

Vi hade precis ätit upp kräftorna när telefonen ringde. När det gick upp för mig vad som hände krympte synfältet. Allt runt omkring upphörde att existera. Det enda viktiga var att rädda mitt barn. Mitt stora barn. Sparkarna i magen 16 år tidigare, första mötet, hans hand i min, våra skogspromenader, våra lekakull-lekar, våra skratt, skämten...

Jag vakade vid hans sida. Skulle gjort allt för att rädda honom. Föra honom i trygghet. Med döden i ryggen skulle jag också satt mig på en överfull båt, krupit under taggtråd med gränsvakter i hälarna, burit honom på ryggen tills jag själv stupat.

I mitt fall räckte det med att jag lämnade över hans liv i händerna på kunnig vårdpersonal och han är nu på bättringsvägen. Mina tankar går till alla föräldrar världen över som också gör allt för att rädda livet på sina barn men som saknar hjälpande händer.

Att se sitt barn skjutas, våldtas, svälta eller torteras... Skulle du bo kvar? Eller skulle du fly? Gode Gud, låt kärleken vinna.


Kan vi inte...

Varma dagar i april kastar vi av oss kläderna och lutar oss mot en solvägg i lä. I september tar vi på oss vinterjackor, kängor och fingervantar. Då rustar vi oss för kyla och mörker.

Men kan vi inte göra annorlunda i år? Kan vi inte utnyttja höstsolens timmar? Vi tar vara på det ljus vi får. Om det så bara är ett par timmar då och då. Vi tar på oss jackan, tar med kaffekoppen och sätter oss i morgonsolen på en frostig altan. Vi riktar ansiktet mot solen, blundar och låter naturens dofter och ljud vagga vår själ till ro. Det blir en bra start på dagen.

Kan vi inte även njuta av regniga dagar? Vi skaffar regnkläder. Köper eller lånar. Sätter på oss varmt under. Struntar i sminket. Drar på oss en keps som fungerar som regnskydd mot ansiktet. Tar en termos och ger oss ut i en park. Eller en dunge. En skog. Sätter oss mot en trädstam och riktar våra ansikten mot himlen. Lyssnar på ljudet av vattendroppar som faller på löv och gräs. Eller kanske en symfoni eller ljudbok i lurarna.

Kan vi i…

Whoop whoop

Jag jobbar med ord. I skriven och talad form. Jag är inget skolexempel och strävar inte efter det hos mina kollegor eller vänner heller. Men det finns en lägstanivå jag anser alla bör eftersträva. Hur du använder ordet "man". Särskrivningar. Rättstavningar. Tempus. Ja, ni vet. När det gäller det talade ordet går det trender i hur vi uttrycker oss. En vän till mig använder ordet liksom efter närapå varje mening. Men det stör mig inte. Det är hon. Liksom.
Dennis, min exman, säger azzz i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Han använder det för att förstärka en kommentar. "Äh, lägg av azzz". Ett sätt att verka lite nonchalant och ball, skulle jag tro.

Jag har säkert mina grejer för mig. Ett uttryck jag använt en del är whoop whoop. Mest som en skriven kommentarer på sociala medier. Sällan i talad form. Det har varit ett sätt för mig att understryka en sprallig glädje över något. Min vän Josefine har hatat det och sista tiden har jag mest använt det för att retas lite…

Lilla Anna

"Du borde ha cykelflagga på ryggen så du syns mellan butikshyllorna."

Det citatet myntade min man Dennis och barnen var inte sena med att haka på i skrattfesten som följde. Med mina 159 cm har jag stundtals svårt att nå upp. Jo, så är det. Att trängas på dansgolv i höjd med männens armhålor är sådär. Att inte nå den där sista kvargen på hyllan eller inte få fatt på galgen till den där klänningen jag vill prova, och som butikspersonalen varit så rara att hänga utom räckhåll för mig.

Men så finns det positiva sidor med min nätta längd. Jag kan bära så höga klackar jag vill utan att bli för lång. Jag blir tagen för att vara yngre än jag är. Alla ser mig ovanifrån, vilket innebär att ingen ser mina dubbelhakor (ja, de är flera). På gruppfoton hamnar jag längst fram, vilket jag inte har något emot.

Men om det är ok för dig att skämta om min längd, så är det kanske ok att skämta om hur du ser ut? Eller...? Nej. Det är inte ok. Jag får skämta om mig själv. Du får skämta om dig själ…

Vi älskade och älskar

Några vet. Många anar. Andra spekulerar. De flesta av er är mänskliga. Förstår och låter det vara där. Andra sticker inte bara näsan i blöt utan doppar ned hela nyllet. Googlar mitt namn ihop med ordet skilsmässa.

Ja, det är så. Vi skiljer oss. Vi delar upp vår vardag i två. Vi älskade. Älskar än. Vi är vänner. Samtalar och stöttar. Ett år har snart gått. Vi går vidare. Inte hand i hand. Men sida vid sida. Mot nya mål. Mot ny lycka. Framför oss har vi barnen. De sipprar inte mellan. Det är vattentätt.

Det här är allt jag någonsin kommer att skriva här på bloggen om det som var och är det mest privata i mitt liv. Min familjs liv.

Så googla på, tänker jag. Det är så vi människor fungerar. Vi är nyfikna av naturen. Och om några veckor googlas kanske någon annan...


Spotifylista till Midsommar

Klassiker, dansband, barnsligt, nostalgiskt, party och nytt. En spellista till Midsommar som passar barn och vuxna - alla med olika smak - är inte helt lätt. Men jag har påbörjat en lista som du är välkommen att följa om du vill slippa leta som jag gjort. Häpp!

How you doin´?

På rygg i soffan. I min lägenhet i Stockholm. Ensam. Har varit ute på en joggingtur nere vid vattnet. Fått choklad av kollegan. Fick beröm av en annan. Pratat med några vänner. Är lycklig. Men... Saknar mina barn. Saknar det vanliga. Saknar mina gamla vänner.

Just ikväll är jag i fas 2. En del förstår vad jag menar. För er som inte gör det:

Fas 1: Livet leker. Jobbar dygnet runt. Älskar allt. Svävar på moln.
Fas 2: Depp. Det var svårare än jag trodde. Hur ska allt klaffa?
Fas 3: Jo då, jag är på gång igen. Nu fattar jag. Eller...?
Fas 4: Allt är stabilt. Jag är på banan. Nu gasar vi!

Oslagbara människa

Kris -en -er
"Mycket svår situation, ekonomisk, själstillstånd och vändpunkt..." 
Den 13 mars förändrades mitt liv för alltid. Jag såg mitt första barn i ögonen. Själsligt bands han till mig. Ett band omöjligt att bryta. Jag skulle skydda honom till döden.
Den 24 juni, tre år senare, hände det igen. Jag knöt an till mitt andra barn på samma sätt. 
De blev en del av vårt vuxna liv. De följde oss. Anpassade sig till oss. Tultande först. Snubblade. Slirade. Vi stannade upp på familjestigen. Lät dem komma ifatt. Vände oss om och log uppmuntrande. "Upp igen. Gå vidare. Du är stark. Du kan komma så långt du vill." 
De blev självständiga. Tanken på ett liv utan dem nära gjorde ont. Första åren... Med tiden kom tanken på framtidens flytt att börja slå rot. Mitt första barn började lyfta blicken mot horisonten. Skymtade framtiden. 
Jag trodde jag skulle finnas i deras liv varje dag tills de själva valde att ta klivet över tröskeln. Istället ville livet annorlunda. Familjest…

Nyheterna tar aldrig ledigt

Morgon-show, LIVE, nyhetspuls, Brottscentralen och klickisar. Aftonbladet TV är min nya arbetsplats. Har gått bredvid ett par dagar. Sett på. Lyssnat in. Känt av. Skakat händer och sagt hej till oräkneliga personer.
Pulsen är hög. Nyheten dimper ned. Allt snurrar igång. Nyhetschefen dirigerar. Bildredaktören skickar foto. Live-redaktören styr upp tv-sändningen. Pushen skickas ut till mobilerna och lampan med “Sändning pågår” tänds. Allt går på ett par minuter...
Total fokus råder. Ansvariga rings in till studion. Telefonintervjuer görs. Skype-sändningar läggs in. Redaktörerna på sajten lyssnar på sändningen. Byter rubriker. Ändrar bilder. Puffar i ständig förändring. Nyheterna tar aldrig ledigt.

Aftonbladet. Min nya arbetsplats. Jag kommer inte få en lugn stund. Jag kommer inte ha tråkigt en sekund. Jag älskar det redan!
Följ oss gärna på: www.facebook.com/aftonbladettv
www.instagram.com/aftonbladetnyheter
www.twitter.com/aftonbladetTV




Ordlista:

LIVE - en tv-sändning som sänds precis just nu.…

Den som dör får se

Ett samtal vid afterwork-bordet lyfte frågan om livet efter döden. Glasklirr, uppsluppet sorl från sällskapet bredvid, doft av pommeskorgar på väg ut till borden. Vi hade skeptiker. Vi hade sökare. Vi hade troende.

Jag ser många journalister mörka sin tro på samma sätt som de mörkar vilket parti de röstar på. Men just den här kvällen öppnade vi på locket till våra privata rum. Att tro på ett liv efter döden anses av många vara ett tecken på svaghet. Något vissa tar till för att de inte orkar se sanningen i vitögat. Att allt blir svart när sista andetaget är taget.

Och som journalist ska du inte signalera svaghet. Du ska vara stark. Stå upp mot onda krafter. Våga möta upp makthavare med tuffa följdfrågor. Stå pall mot hot från samhällets bad guys. Kliva in i hetluften utan minsta tvekan.

Men hos vänner bor förtroendet. Vi kan blotta oss utan att dömas. För vi är människor som alla andra.
I samtalet om livet efter döden fanns det lika många sanningar som människor runt bordet. Sanning…

Häng med till Aftonbladet TV

Mitt första framträdande i rutan gjorde jag för 20 år sedan. Sen dess har det blivit tusentals sändningar. Nyhetsuppläsare och programledare på olika arbetsplatser.

I måndags gjorde jag mitt sista framträdande i rutan för NTM-koncernens kanaler 24Corren och 24nt. Nu bär det av till Stockholm och Aftonbladet TV. Tempo, kvällstidning, mängder av tittare, nya kollegor, nya rutiner... Jag ser fram emot det nya med spänd förväntan.

Det vore kul om ni hängde med mig! Så klipp och klistra in följande länk som snabblänk på era mobiler/datorer:

http://tv.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/





Jag rör mig mot Stockholm

Vi föds som ett 10 000-bitarspussel. Mor och far lägger ramen. Hörnen först. Rätt och fel. I tonåren river vi upp ett hål i ramen. Smiter ut ett tag. Men vänder tillbaka. Lägger tillbaka bitarna efter oss. De hade rätt, men vi ville testa själva.
Livet går vidare. Studiedelen läggs bakom oss. Vi planerar vårt liv. Bilden av det färdiglagda pusslet finns utstakad i våra tankar. Vi köper första bilen. Blir lurade och kan lägga några bitar till i vårt livspussel. Hus köps. Barn blir till. Vi lär oss om föräldraskap. Pusslet börjar anta ett mönster. Vårt liv. Här och där har vi fyllt upp ramen. Omringade av erfarenhet. Av livet. Vi kikar oss omkring. Bilden blev inte som vi trodde. Vi har lärt oss mycket. Erfarenheterna ligger där. Och det är nu dags att vi skapar helheten. Tar stegen vi alltid velat ta.
Dansande rör vi oss över vårt pussel. Lägger bit efter bit. Ett torn med tre kronor. En port på S:t Eriksplan. En skrapa med kvällstidninglogga på. Jag lägger till Stockholm och Aftonbl…

När rädslan knackar på

"Halva livet har passerat." Så brukar mina vänner i 40-årsåldern uttrycka sig. Jag ler och säger något uppmuntrande om att det  lika gärna kan vara tio år kvar till mittilivet-strecket. Det jag inte brukar säga är att det lika gärna kan vara sista året i livet. Kanske sista dagen... Vi vet inget om vår tid på jorden.

Min dödlighet blev verklighet i tonåren. Ångesten greppade tag om mig. Svimfärdig av skräck. Min mamma höll om mig och sa att döden inte var slutet. Jag vilade i hennes övertygelse om att vi fortsatte på andra sidan. Det lugnade mig.

Sen fick jag själv barn. Tanken på att inte få se dem växa upp var lika otäck som tanken att de också ska dö en dag. Känslan var övermäktig. Kom över mig då och då. Oftast när jag såg meningslös död. En Hollywoodfilm eller en dokumentär. Utan förvarning kom tanken på det svarta. Det definitiva. När jag inte får vara med längre. Kallsvettig tvingade jag mig själv till glada tankar. Ibland stoppades jag av min man som när jag satte…

Ett gott skratt...

...förlänger livet. Så i helgen lär jag öka på min slutgiltiga ålder med ett par år åtminstone.

Tillsammans med vänner ska jag i helgen utforska Uddevallas omgivningar.

Och tänk vilken ynnest. Att ha vänner som får mig att skratta tills jag kiknar! Hoppas de packat ned öronproppar...




Tiden går men en del består

Blonderat hår till midjan, bombarjacka, kängor och svarta jeans. De svartmålade ögonen sökte efter lärarrummet i den nya skolan. Dörren fanns där längre fram i korridoren. Passerade ett gäng. Såg upp när jag passerade. Mötte deras blickar. Kastade håret bakåt, åt sidan. Smålog. Att byta skola hörde liksom till min barndom. Den här gången skulle vara sista gången. Bara en månad kvar av nian. Jag skulle bara överleva en månad. Vänner var jag inte intresserad av. Jag klarade mig utan. Gymnasiet hägrade.

Inne i lärarrummet presenterar jag mig för den första bästa av vuxenslag. Hej, hej. Anna Drott är mitt namn. Jag ska börja här idag. Hej, hej Anna. Välkommen. Det här är Ellinor. Vuxenpersonen pekade på en elev bakom sig.

Och där stod hon. En halvmeter längre än mig. I storblommig, stickad tröja. Ljusa jeans. Nördigt glad. Stackarn. Hon hade dragit nitlotten och tvingats att ta hand om nykomlingen.

Från den dagen är hon VIP. Special. Bästa. Min vän Ellinor. Idag på SBS Discovery. Bor i …

Optimist, javisst!

Jag är en gul person. En motivator. Bor i övre högra hörnet. Ni som gått ledarskapsutbildningar, gjort IDI-profiler eller andra personlighetstester vet vad det handlar om.

Som ledare är jag inspirerande. Positiv till förändring. Glädje som drivkraft.

Som mamma är jag kärleksfull men bestämd. Sprallig och intresserad.

Som vän är jag omtänksam. Ärlig och bidrar med kunskap.

Och så finns det naturligtvis en hel hoper negativa egenskaper inom den kategori människa jag mallats in i. De negativa sidorna vaknar ofta när jag möter min motpol. Min motpol heter processor. I mina ögon en skeptiker. En som ifrågasätter. En som säger nej före ja. Ett neggo helt enkelt.

Som den gula motivatorn jag är kan jag visa hänsyn. Lyssnar ett tag. Vill gärna komma överens. Även med motpolen. Och det går så länge vi har tålamod med varandra. För det är precis lika svårt för motpolen. Jag upplevs som överentusiastisk och ogenomtänkt i dennes ögon.

I mina ledarskapsutbildningar har jag fått lära mig hur ja…

Jag kommer tillbaka

Vaknar av att morgonsolens tidiga strålar träffar mitt ansikte. Sätter fötterna på det svala stengolvet och smyger bort till balkongdörrarna. Knäpper upp låset och drar dörrarna åt sidan och kliver ut på balkongen. Nere på gården arbetar poolskötaren. Drar långsamt sin håv genom det klara vattnet. På gräset bredvid kvittrar en fågel. På andra sidan gården sitter en spansk familj och äter tidig frukost.

Jag går tillbaka in i lägenheten. Sätter på mig träningskläder. Snörar på mig löparskorna. Drar på mig kepsen och fäster lurarna i öronen. Smyger ut från lägenheten och möter den spanska morgonen.

Öppnar gårdsgrinden och drar ett djupt andetag. Framför mig ligger havet. Längst ned i backen. Jag joggar sakta mot det stora blå. Möter nattklubbande människor som dröjt sig kvar på stranden efter stängning. Festskorna är avslitna och fötterna svalkas i vattnet. Jag joggar förbi. Får en uppmuntrande applåd. Jag gör tummen upp.

Strandpromenaden är morgonens mötesplats. En äldre herre med ba…

En liten del av mig

Jag väger mina ord på våg. Formulerar mig för att hålla balansen. Skapa känsla. Utan att säga för mycket. Min blogg är personlig. Men bara en liten del av den jag är.

För en tid sen fick jag frågan av Åsa Sjöberg om att medverka i hennes nya program Åsa mittemot.  Tvekade länge. Programidén bygger på personliga intervjuer. Personliga ned till det privata. Och jag visste inte om jag ville. Tänk om mina ord inte går att balansera. Tänk om jag säger för mycket. Tänk om jag sårar någon. Gör någon besviken eller arg. Men jag sa ja.

Responsen jag fick på min medverkan i programmet Åsa mittemot har varit enorm. Jag tror jag klarade av balansen. Titta själv. Besök www.24corren.se eller www.24nt.se och klicka dig fram till programmet Åsa mittemot. Programmet är i två delar.


Vandra ut på en Trolltunga

Drömmar. Visioner. Utmaningar. Ni vet det där vi ska göra för att känna oss levande. Uppleva lycka. En del gör upp listor. Analogt, digitalt eller mentalt. Jag samlar drömmarna i huvudet. Lagrar dem mentalt. Lägger dem i små hjärnrum. Låter dem komma fram i ljuset ibland. För att bearbetas. Knådas lite. Var sak har sin tid.
Och nu börjar det bli tid för den här drömmen. Den som min västkustvän Bella planterade hos mig. Den slog rot i sitt hjärnrum och knopparna går att skönja. I sommar blommar drömmen. För då ska jag göra det här. Vandra till Trolltunga i Norge.
Från Linköping, tänker ni? Är ni tokiga, säger jag. Nej, från en plats något närmare, tänker jag. Vem är på?



Min kärleksarmé

Fembarnsmamman kämpar med tentor och familjelogistik. Fyrbarnsmamman jobbar alla lediga timmar och har förändringar på sitt cytologprov. Tvåbarnsmamman som överlevde cancer kämpar med inre krafter. Tvåbarnsmamman vars mage nära brast tar svåra kliv mot ett nytt liv.

Exempel från min kärlekscirkel. Fyra älskade vänner. Inga ovanligt med dem. De är som alla andra. Eller nej förresten. De är såklart bättre än de flesta. De är ju mina.

När mina dagar känns tunga finns de där. Som förebilder. Som statyer omringar de mig. Blickar ut på världen åt mig. De blir mina ögon och mina öron. Deras styrka ger mig mod. De klarar det. Jag klarar det också. När lugnet lagt sig skingrar de sig sakta. Låter mig fronta världen bit för bit.

Fyra soldater i min stora kärleksarmé. Jag älskar er alla.