Det här är ingen bekännelse

Årskrönikorna ploppar upp här och där. Bekännelser, nådda mål eller brustna drömmar. Sorg och glädje. Vi lär oss och lovar bättring. Vi ska välja lyckan. Vi ska nå våra träningsmål. Vi ska sålla bort sanden i våra liv och lägga fokus på guldet. 
Det är sådana vi är vi 70-talister. Vi har tid kvar att ångra och göra rätt. Stressade ältar vi våra oförrätter och berättar för världen om våra lärdomar. Gör om, gör rätt. 
Jag har varit likadan. Men mitt 2015 blev annorlunda. 

Några månader in på det nya året klev en nära vän fram i ljuset. Med en trygg hand tog han tag i mig. Tvingade mig stanna upp. Med sin klokhet lyste han upp de mörka hörnen i min virvlande själ. Jag grät. Sörjde de som försvann. Sörjde det som aldrig blev. Vi har pratat om flyktbeteende, uppmärksamhetsbehov och ego. Vi har diskuterat orsaker, konsekvenser och möjliga lösningar. Jag fick hjälp att vända ut och in på mig själv. Jag gjorde plats för nya skratt och erfarenheter. Misstag eller lyckokast spelar ingen roll. Allt ryms. Tack Fredrik!




Må mitt 2016 bli lika innehållsrikt som 2015. Då har jag levt väl. 


En ego-pic för att stilla mitt uppmärksamhetsbehov?

Kommentarer

  1. Huvudsaken är att vi älskar oss själva och att vi är lyckliga!
    Det hoppas jag att du gör och är!
    Kram!

    SvaraRadera
  2. Klart att det blir det. Till och med bättre tror jag. Heja 2016.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg